Sveriges tre senaste statsministrar, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, har tillsammans besökt Kina en handfull gånger. Spåren från dessa resor är i stort sett icke existerande. Enligt pressarkivet har det handlat om ett klumpigt ordval, en illa vald klädsel och snubblande om d-ordet (d som i diktatur). Affärsresor med pliktskyldigt nämnande av mänskliga rättigheter, är kanske en träffande karaktäristik.
Ändå har Kina under deras regeringstid gått från att vara en ekonomi som var en tiondel av USA:s till en jämbördig. Från ett slutet jordbruksland till en storinvesterare i infrastruktur och naturtillgångar över hela världen. Från en stenhård enpartistat till betydligt större öppenhet, och sedan tillbaka igen. I Sverige har allt detta noterats mer som i förbigående och när någonting händer, om en hamn eller bilfabrik ska byta ägare eller om en bokhandlare grips, då finns inte förförståelsen som behövs för en adekvat reaktion.
”Allt för få gör sig besväret att försöka förstå Kina”, skriver Moderatledaren Ulf Kristersson i en debattartikel i Dagens Industri (13/4). Det är ett understatement. Kristersson ägnade också en god del av sitt tal vid Folk- och försvarskonferensen i januari åt Kina. Sverige har fått en toppolitiker som förstår Kina på ett djupare plan. Han borde använda detta, ännu mer, och fler borde ta efter.
Fram till ungefär 2005 växte Kina mycket på grund av att man konkurrerade med låga löner, men den strategin har nått vägs ände. Timlönen i industrin har tredubblats sedan dess och ligger på samma nivå som i Grekland och Portugal. För att komma vidare behövs något nytt som minskar avståndet till EU och Nordamerika. Kina behöver ny teknologi. Företagsköp är en modell, men säljarna är på sin vakt. Det går att komma närmare, men inte ifatt och förbi.
Kina satsar stora belopp på forskning och utbildning. Man utexaminerar fler ingenjörer än något annat land. Problemet är att innovation fungerar dåligt i auktoritära stater. En professor i en företagspark beklagade sig på ett oförsiktigt och opatriotiskt vis under en studieresa: ”Här finns väldigt många ambitiösa och duktiga studenter och doktorander som presterar toppresultat. Men de vågar inte göra fel, satsa på projekt som riskerar att misslyckas”. Inte heller i Europa och USA är utbildningssystemet perfekt, men jämförelsevis finns det plats för betydligt mer nytänkande.
Men det finns andra sätt att komma framåt. Svenska Dagbladet berättade 22/4 om ”den röda cyberdraken”, Kinas sätt att stjäla företagshemligheter via anställdas kommunikation, e-post och sociala medier. I april i fjol meddelade revisionsbyrån PwC att man kartlagt ett dataintrång mot 15 länder, däribland Sverige. Mycket stora datamängder hade överförts till Kina genom spionagekampanjen Cloud Hopper. Syftet var att masstillverka redan färdiga produkter, men också att utveckla nya, i Kina.
Uppmärksamheten i Sverige begränsade sig till några TT-artiklar om angreppet, och att MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) lade ut varningstexter och bjöd in PwC för att berätta om fynden. FRA uppger för SvD att de varit med och avslöjat intrånget utan att ge ytterligare detaljer.
En spionskandal av den här digniteten borde leda till omfattande åtgärder för alla som jobbar med teknologi av något slag, inte bara med försvarshemligheter. Det borde vara en het fråga i valrörelsen då det handlar om svenska jobb och landets ekonomi. Men för riksdagspartierna handlar cyberbrott nästan uteslutande om valpåverkan med Ryssland som avsändare.
Tycker Moderaternas valstrateger att Ulf Kristersson ska överge tryggheten, polis och militär, för ett ögonblick och prata om Kina? Antagligen inte, med tanke på den förströdda uppmärksamhet vi ger världens folkrikaste stat. Men Sverige har allt att vinna på bättre och tydliga relationer med den nya stormakten. Någon måste vara först också, och här är konkurrensen från den andra statsministerkandidaten, Löfven, obefintlig.