Den nya S-ministern Lena Hallengren var ett tryggt val så här ett halvår före valet. Det ansåg de flesta, och säkert också Stefan Löfven som varit beredd på Åsa Regnérs FN-uppdrag (chef för UN Women) sedan en tid. Och hon kommer säkert inte att få några stora problem med att ta över barn-, äldre- eller jämställdhetsfrågorna. Men hur går det med assistansersättningen, som också ingår i ministerportföljen?
”Den som har rätt till assistans ska få det. LSS är en rättighetslagstiftning och rättigheter kostar”, sade Lena Hallengren i SVT Aktuellt-studion i torsdags. Ja, men LSS har varit en rättighet i 25 års tid, en rättighet som nu kostar staten sju eller åtta gånger mer, cirka 30 miljarder kronor. Regeringen har därför i omgångar skurit ned på omfattningen av beviljade assistanstimmar, vilket orsakat ett ramaskri inom funktionshinderrörelsen. Hallengren tycktes inte vara helt förberedd på sitt nya uppdrag.
Företrädaren Åsa Regnér har pratat mycket och länge om problemen med oseriösa assistansföretag och kopplingen till kriminalitet. Men den ömma punkten är utvecklingen av beviljade assistanstimmar. ”Utformningen av LSS innehåller drivkrafter för att öka antalet timmar”, skrev myndigheten ISF 2015.
Den 16 januari i år konstaterade regeringens utredare Stig Svensson att risken för brottslighet är fortsatt hög inom assistansersättningen. Men varken kriminaliteten eller andelen privata utförare inom assistansen har någon koppling till antalet beviljade timmar, i dag i genomsnitt 18 timmar per dygn mot 12 timmar för 15 år sedan. Ökningen beror på utformningen av LSS, särskilt vad som kallas de funktionshindrades övriga behov. Där finns det i princip inte några begränsningar, enligt utredaren: ”Ifall brukaren kan beskriva ett behov har denne i regel rätt att få det tillgodosett inom ramen för LSS”.
I skenet av detta är det inte förvånande att kostnaderna fortsätter att skena, en miljard per år har ökningstakten varit sedan LSS infördes. Vad betyder egentligen ”jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet” som det står i femte paragrafen i LSS? Det är den svåra och känsliga fråga som ministern måste hantera i valrörelsen. Ska svårt handikappade barn tvingas vara bundna till hemmet? Ska det räcka med att ”beskriva ett behov” för att få assistans dygnet runt?
Lena Hallengren hoppades i SVT-intervjun på blocköverskridande samtal för att lägga fast de långsiktiga spelreglerna för LSS. Det kan hon ju göra. Man kan fråga hur stor beredskapen var i hennes eget parti 2010 om att samtala om den dåligt fungerande sjukförsäkringen? Då tog man i opposition fullt spjärn mot en ”hjärtlös” regering som ”tvingade sjuka att jobba”. Nu har hjärtlösheten bytt sida och hamnat i knät på en helt nybakad minister. Hon behöver mer än ett lycka till från sin regeringschef.