Lika lite som det går att veta i förväg hur en fotbollsmatch eller en höjdhoppstävling kommer att sluta, lika lite går det att i förväg slå fast ett valresultat. Det går förstås att bedöma sannolikheten för vilket lag, vilken hoppare eller vilket parti som kommer att vinna, men det är på match- respektive valdagen det avgörs.
Men utan att försöka fastslå vilket block som vinner regeringsmakten om tio dagar, är det ändå ett rimligt antagande att Socialdemokraterna är på väg mot ett dåligt val, oavsett om det blir de rödgröna eller Alliansen som avgår med segern.
Att Mona Sahlin mot sin vilja var tvungen att bjuda in Lars Ohly till sitt regeringsalternativ är en av anledningarna till Socialdemokraternas kräftgång. Vänsterpartiet är illa sett i delar av de socialdemokratiska leden, partiets förflutna är inte glömt, och dessutom blev oppositionsalliansen med Vänsterpartiets intåg genast mindre attraktiv för mittenväljare.
Men att två partier blev tre var lika mycket Miljöpartiets som Socialdemokraternas misslyckande. Det var inte bara Mona Sahlins utan även Maria Wetterstrands och Peter Erikssons strategiska felval. När Wetterstrand i kväll utfrågas i SVT borde detta var ett givet ämne: Varför lät ni Vänsterpartiet ingå i samarbetet? Visserligen har Miljöpartiet gått mycket starkt i opinionen en längre tid, men framgången – och ännu mer det politiska manöverutrymmet – kunde ha varit mycket större utan barlasten till vänster. Och just nu verkar väljarstödet avta.
Det gröna partiet har den gångna mandatperioden ingått i den borgerliga majoriteten i flera kommuner. Och det är ingen hemlighet vad många ledande MP-företrädare anser om Vänsterpartiet. Allt tal om enighet och förståelse känns konstlat när man läser vad Grön ungdoms språkrör Maria Ferm och Jakop Dalunde och partistyrelseledamoten Magnus Johansson skrev på DN Debatt för bara två år sedan: ”Det är uppenbart att vänsterns band till kommunismen fortfarande lever … Miljöpartiet och Socialdemokraterna behöver inte Vänsterpartiet i arbetet med att forma den politiska plattformen.”
Motviljan mot Lars Ohlys parti handlar rimligen inte bara om ideologiska skillnader utan även om partistrategiska resonemang: precis som Folkpartiet och Centern har en front mot både Miljöpartiet och Moderaterna, finns potentiella MP-väljare både i vänsterblocket och hos de borgerliga mittenpartierna. För de senare väljargrupperna skulle ett friare miljöparti vara ett attraktivare miljöparti. Och många av de andra väljarna skulle nog stanna kvar.
Men den dörren stängdes när Vänsterpartiet blev en del av det rödgröna regeringsalternativet. Det är inte samarbetet med Lars Ohlys parti som fått mittenväljare intresserade av Miljöpartiet. Ändå valde man den vägen för två år sedan. Och det kan i slutändan komma att kosta partiet både väljarstöd och inflytande.