Det är kyligt för konsten. Litteraturen som så mycket annat hukar inför krav på snabba svarta siffror. Allt ska bevisa sin ”nytta”. Ray Yeates brukar dock svara med en fråga: ”När någon frågar efter det ekonomiska värdet av konst, frågar jag i stället vad som är det ekonomiska värdet av ekonomi? Hur definieras ett värde? Vad är viktigt?”
Kultur är viktigt. När biblioteket i Sarajevo brann offrade människor sina sista krigsransonerade vattendroppar. När biblioteket i Timbuktu skövlades räddades skrifterna av analfabeter. När biblioteket i Sävja brann startades Operation Sävja. Och när den förslummade Dublinförorten Ballymun revs för att förnyas var det ett kulturhus invånarna ville ha, först av allt. Bolger och Yeates förklarar: Litteraturen är en del av oss, och alla är en del av litteraturen.
Dublin, som kan räkna fyra Nobelpristagare i litteratur, är en inspirationskälla, inte bara för Ballymun. Utan kanske även för en levande men anonym och lite tafatt författarstad som Uppsala.
Men någonting händer just nu. Nyligen startade Litteraturcentrum i Uppsala för att länka samman författare, myndigheter, skolor, universitet, kulturinrättningar och studieförbund. Man vill skapa en plats där litterära förmågor kan utvecklas, samtidigt som man förvaltar och hämtar kraft ur det stolta litterära arvet i Uppland.
Nu har landstingets Kultur i länet beslutat att bidra med ytterligare en halv miljon kronor. Samtidigt utvecklas en konkret plan för ett Litteraturens hus: Under året kommer Litteraturcentrum att inleda ett samarbete med Uppsala stadsteater för att skapa en arena för författarskap. Det behövs. Litteraturen är ett stort, evigt, livsnödvändigt samtal mellan människor i världen och historien.
För en längtande, gryende litteratur med syrebrist är detta inte bara en viktig satsning. Den är nödvändig. För även om litteraturen har fått allt svårare att hävda sig, betyder det inte att den förtvinar. Tvärtom. Och den som sår skall skörda. Och bli rik.