Men inte heller Maud Olofsson rosade marknaden. Man kan kräva mer av partiledaren för ett parti som gör anspråk på att vara liberalt, än att hon helt enkelt jämställer liberalism med sin egen regerings reformer.
Debatten säger mycket om den svenska partipolitiken och om liberala värderingar som tas som så självklara att de både hamnar i skymundan och töms på innehåll. Enligt en undersökning gjord av tankesmedjan Fores definierar sig en majoritet av svenskarna som liberaler, men de bekänner sig till ett begrepp som verkar kunna stå för lite allt möjligt.
Kärnan i det liberala budskapet är känslan för individens rätt, viljan att förena en fri ekonomi med socialt ansvar och en öppenhet mot omvärlden. I liberalismens natur ligger också att ifrågasätta och bryta normer – allt för att frigöra individen. Det finns ingen självklarhet att bli vid det gamla. Men det är inte detta som majoriteten svenskar bekänner sig till. För dem är liberalism något odefinierbart gott. Men även hos de partier som gör anspråk på att vara liberala hamnar frihetliga värderingar på undantag.
Söndagen 28/11 skrev Håkan Holmberg om principer som alla på sitt sätt definierar den breda ideologi som liberalismen är. Men var är i dag det parti som i alla lägen ställer sig bakom pluralism, som försvarar individens rätt och integritetet, och som förstår att skilja på stat och samhälle?
Och för den som önskar sig liberala reformer är detta det stora problemet: debattörer och opinionsbildare kan vara hur liberala som helst, om det inte finns ett parti som kan omsätta värderingarna i konkret politik, blir det praktiska resultatet magert.
Därför är det så viktigt att dessa värderingar har en given plats också i den svenska partipolitiken. Det räcker inte för ett parti att kalla sig för liberalt eller hänvisa till tidigare segrar. Det är innehållet som är det viktiga, inte ordet.
Alliansens dubbla segerval och Moderaternas starka ideologiska urvattning – idépolitikens sorti och det rena förvaltandet är nära – ligger som en våt filt över de två partier som tydligast gör anspråk på att vara liberala – Folkpartiet och Centern. De bägge partierna har dock själva skuld i utvecklingen. För Maud Olofsson är Allianspolitik liktydigt med liberalism och Folkpartiet har under en lång tid, i en medveten jakt på väljare, valt att tona ned frågor som inte uppfattas som ”valvinnare”, med en uttunning av budskapet som följd. Det är viktigt att slå fast att det inte går att sätta likhetstecken mellan Alliansen och liberalism, eller att det skulle finnas en gemensam borgerlig idédebatt, en tankegång som nu förs fram av PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarsida.
Liberala värderingar i partipolitiken är lika viktiga nu som tidigare. Detta påverkas inte av två borgerliga valsegrar i rad, även om det är frestande att överge viktiga principer för att tilltala fler väljare. Sannolikt är det också så att ett principfast försvar av individualism och pluralism, av individens rätt och integritet, inte kommer att ge ett parti av Moderaternas eller Socialdemokraternas storlek. Men utmaningen för ett liberalt parti är inte att placera sig i den politiska mittpunkten, vinna medianväljaren och maximera röstantalet. Uppgiften är att förflytta mittpunkten. Detta kan Alliansen aldrig göra, detta är Moderaterna inte intresserade av att göra.
Ansvaret vilar allra tyngst på Folkpartiet – vars historia och ambitioner förpliktigar. Vågar det välja värderingarna och därmed ta strid med Moderaterna, utmana Allianslugnet och tänka längre än till nästa opinionsmätning?