Ett sekel efter att de första kvinnorna kom in i riksdagen - och med en utblick mot omvärlden - får vi sägas ha kommit långt med jämställdheten.
När Magdalena Andersson i höstas valdes till statsminister krossades ännu ett glastak. Hon blev regeringschef med en imponerande meritlista.
Från höger till vänster i politiken är det en given uppgift att försöka bekämpa mäns våld mot kvinnor. Ett jämställt uttag av föräldradagar uppmuntras och på många förskolor har traditionella könsroller sedan länge utmanats. För varje generation tas betydande kliv i jämställd riktning. Papporna som drar runt barnvagnar blir allt fler.
Därmed inte sagt att förlegade föreställningar om manligt och kvinnligt inte skulle finnas kvar. Kvinnliga partiledare får frågor om eventuella graviditeter på ett sätt som deras manliga motsvarigheter inte får. Vad säger egentligen att en mamma skulle ha svårare att kombinera partiledaryrket med en bebis, än vad en pappa skulle ha?
Kriget har även dammat av den traditionella föreställningen att en "bra man" går ut i strid för att försvara nationen. Få problematiserar att ukrainska män mellan 18 och 60 år inte får lämna landet, att de måste stanna kvar och kriga.
Det kan förstås ses som ett nödvändigt ont att i en akut situation få så många det bara går att strida mot Ryssland. Men somliga män vill troligtvis inget hellre än att fly, medan somliga kvinnor passar utmärkt som soldater. Män som är rädda och sköra är inte sämre människor.
Vår nära omvärld, och länder som Polen och Malta, bör vidare få oss att komma ihåg att inte ta aborträtten för given.
Att se svåra jämställdhetsproblem endast utanför Sveriges gränser är däremot ett misstag. Det tog lång tid för svenska makthavare att se hederskulturens omfattning och allvar. Den höga arbetslösheten bland kvinnor med utländsk bakgrund gör inte situationen bättre. Utan en egen inkomst, ingen reell egenmakt.
När kvinnor i förorter för några år sedan larmade om moralpoliser svarade Vänsterpartiets ledning att det rörde sig om "ryktesspridning". Nog borde ett parti som kallar sig feministiskt i stället ha lyssnat på kvinnornas vittnesmål. Lika självklart som det måste vara att tala öppet om våld i nära relationer, måste det vara att kunna uppmärksamma hedersförtryck och moralpoliser som tillrättavisar kvinnor i offentliga utrymmen.
Det är inte så att ett förtryck tar ut ett annat. Tvärtom borde det vara en självklarhet att se och motverka all ofrihet.