Verksamheten återgår till Akademiska sjukhuset. För några veckor sedan framgick det vidare att Gefvert avstängts från direktkontakter med patienter och att klagomål funnits förut.
Ola Gefvert var fram till 13 januari en för de flesta okänd person. Efter radiodokumentären ”Den fastspända flickan”, som handlade om ”Nora”, som brutalt våldtogs av polischef Göran Lindberg, är han en rikskändis, måhända snart utan vare sig företag eller heder kvar.
Utan tvekan var den hemliga inspelning som på ”Noras” initiativ gjordes och spelas upp i radioprogrammet bekymmersam. Gefvert är arrogant, hård i tonen och sammanbiten, medan ”Nora” helt snällt ber om att få en kvinnlig psykolog.
Är det därför riktigt att göra Gefvert till en flåbuse av Guds nåde, en person som inte bara missköter sitt jobb, men som dessutom – innan han inser vilken övermakt det är han nu står inför – har mage att raljera med media.
För det är så han säger i en av de intervjuer som spelades upp inför programmet: ”det kan redaktören ge sig fan på att jag gör” (tjänar pengar på sitt företag). Redan sent på lördagskvällen dagen innan programmet sänds har Gefvert insett sitt misstag. Han är ångerfull, kuvad, berättar att han var trött och pressad i situationen med ”Nora”, som ett stort antal gånger under tidigare samtal ställt frågan om kvinnlig psykolog.
Denna gång tappade han, enligt honom själv provocerad, behärskningen. Så vad är sanning i det som utspelat sig kring Ola Gefvert, kring hans företag och yrkesutövning? Svaret är väl att det kan vi inte riktigt veta. ”Den fastspända flickan” var en partsinlaga, ett reportage som aldrig utgav sig för att väga för och emot i om Ola Gefvert skulle få fortsätta sin yrkesutövning, eller berövas sin professionella heder.
Här som så många gånger förr är det emellertid så att makt blir rätt. Media är en mäktig, och modern, domstol, där ”åklagaren”obönhörligen driver processen framåt när den väl satt i gång, och där möjligheter till överklagande i stort sett saknas.
”Den som sig i leken ger, får leken tåla” brukar det heta när offentliga personer, alltifrån Ove Rainer och Mona Sahlin till Sven-Otto Littorin och Ulrika Schenström, får löpa gatlopp i media. Skillnaden är att Ola Gefvert inte var någon offentlig person, utan i likhet med flertalet en person som verkade i det icke-offentliga rummet.
Kanske gjorde han det sällsynt dåligt överlag, kanske hade han bara en dålig dag, eller kanske är det så att det är tufft, ansträngande och ofta otacksamt att arbeta inom psykiatrin för de flesta, vilket leder till viss utmattning, hårdförhet och jargong. Men sammanhanget förblir för oss som lyssnar okänt. Därmed är det också lätt att döma.