Hur kommer världen att se ut 2050, med avseende på värden som demokrati och yttrandefrihet? För närvarande läggs mycket energi på att motverka populism och fake news, att skydda sig mot påverkansattacker. Men medan vi redan förbereder oss på en tid efter Trump och Putin finns en man i Peking som kan blicka långt fram i tiden. År 2050 ska Kina bli världens mest inflytelserika land, slog man fast vid partikongressen i november.
Under sina fem år vid makten har president Xi Jinping steg för steg strypt yttrandefriheten i landet. Internet har stängts och oliktänkande fängslats i en ökande takt. I världspolitiken har han spelat rollen som frihandelsvän och miljökämpe. Det sägs att Kina vill öka sin ”mjuka makt”, genom handelsutbyte och investeringar i infrastruktur. Men Kinakännaren Ola Wong ser en totalitär supermakt i vardande som är ”ett allvarligare hot än Sovjetunionen” (SvD 31/1). Och det finns absolut inget mjukt i hanteringen av den svenske bokförläggaren Gui Minhai.
Det har gått över två år sedan Gui Minhai kidnappades av den kinesiska staten från sin semesterlägenhet i Thailand. Sedan har han tvingats erkänna delaktighet i en gammal trafikolycka och hållits i husarrest, utan besked om någon rättegång. Utan hans dotter Angela Guis idoga kontaktförsök hade vi inte känt till någonting om fortsättningen, ett öde han delar med tusentals andra i Kina.
I januari greps Gui Minhai igen av den kinesiska säkerhetstjänsten, när han var på väg till den svenska ambassaden i Peking för en läkarundersökning. En uppenbarligen drogad Gui framträdde så i fredags på en ”presskonferens” där han anklagade Sverige för att använda honom som ”en schackpjäs” i försöken att skada Kina. Svenska myndigheter hade övertalat honom att rymma till ambassaden. Nu måste de lämna honom i fred, vädjade han.
Det finns sedan decennier en aningslöshet i kontakterna med Kina, inte bara i Sverige. Kina står för en god del av den ekonomiska utvecklingen, med sin enorma hemmamarknad och sina investeringar. Vem ska annars ta över bilfabriker, krisande hamnar och bygga höghastighetsjärnväg? Jovisst kan Kina mycket väl göra detta, och bidra till utvecklingen av förnybar energi. Men det borde nu stå klart för alla att man också vill ha någonting tillbaka.
Mindre länder som Sverige kan kanske känna en rädsla av att hamna i frysboxen, likt Norge efter att frihetskämpen Liu Xiaobo fick Nobels fredspris 2010. Men med EU bakom sig finns det anledning att vara mycket tydligare i sin kritik. Kina har betydligt allvarligare ekonomiska problem, på grund av till exempel skuldsättningen, än man vill erkänna och behöver EU minst lika mycket som EU behöver Kina.
Ytterst handlar det om vilken värld man vill se om 30 år. Om man önskar en mer demokratisk utveckling är det hög tid att säga ifrån nu.