I januari rasade den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg mot utredningen av sexköpslagen. Hon menade att den var ett beställningsjobb åt regeringen som vill urholka lagen. Hon skrev på att sexköpslobbyn med regeringens goda minne fått luft under vingarna och att ”Högerpartiernas unga sänds till Timbro där de cyniskt skolar medlemmar/.../ i att kvinnor kan säljas för sexuellt utnyttjande”.
Sexköpsdebatten har varit hetsig och utredningen kommer ovanligt passande. Förre länspolismästare Göran Lindberg beskrev sina sexköp som att ”...vi har haft en ganska jämställd relation fast jag har betalat för sexet”. Sexköparna hävdar ofta en verklighetsfrånvänd bild när de talar om säljaren. Visst finns det personer som säljer sex frivilligt och villigt, men de är onekligen en minoritet jämte dem som tvingas eller står utan val. Sexköparna gör ingen märkbar skillnad på om personen de ligger med gör det frivilligt eller om de ägnar sig åt det som lämpligast beskrivs som våldtäkt, utan att behöva stå för våldet. Det är inte ett beteende som vi vill avkriminalisera.
Utredningens slutsats är att prostitution inte har ökat under tiden lagen funnits. Utredaren Anna Skarhed säger att ”gatuprostitutionen har halverats som en direkt följd av lagen. När den infördes 1999 förekom ungefär lika mycket gatuprostitution i Sverige som i Danmark och Norge. 2008 var den tre gånger så hög i dessa länder. Därefter har Norge infört samma lagstiftning varpå gatuprostitutionen även där gått ned.”
Oron för att prostitutionen flyttat från gatorna till att bli internetbaserat är inte befogad enligt utredningen. Oron för att de prostituerade som finns kvar på gatorna skulle ha fått det sämre eller blivit utelämnade till råare kunder tillbakavisas också. Lagens motståndarehävdar ibland att en stor laglig marknad är bättre eftersom det ger sexsäljaren möjlighet att välja bort vissa kunder. Men om en person ibland måste godta en kund som är våldsam, hur frivilligt kan man då inbilla sig att yrket är?
Lagens syfte är att färre ska hamna i en situation där de tvingas sälja sex och marknaden har minskat, förbudet har varit moralbildande. Över 70 procent är av svenskarna i dag är negativt inställda till sexköp. Attitydförändringen går hand i hand med lagstiftningen och utmärker Sverige gentemot andra länder. Viktigt är dessutom att lagen har motverkat trafficking. Argumentet tappas ofta bort, att Sverige inte är attraktivt för de som sysslar med sexhandel, trots att det rimligtvis bort motivera fler länder att kriminalisera sexköp som ett led i kampen mot trafficking.
Eftersom utredningen noterat att påföljden inte alltid står i proportion till sexköpets brutalitet föreslås att straffen ska höjas, från fängelse sex månader till ett år. Carina Hägg förutspådde att utredningen skulle innehålla någon enstaka ”hårda” punkter av PR-syfte, ”Men det är sexköpslagen regeringen är ute efter”. I dag är Hägg tyst med sina misstankar om PR-trick. Kanske känns anklagelsen billig med det aktuella Lindbergexemplet och det tydliga behovet av att ha en vass lagstiftning framför ögonen.