Att ett enskilt EU-land ibland ”krånglar”, begär undantag från unionens bestämmelser eller förhalar dess konsekvenser, är ingenting konstigt. De 27 staterna är sinsemellan olika och en folkvald regering förväntas stå upp för särarten i vissa specifika frågor. En sådan hållning möts allt som oftast av jubel på hemmaplan och även en viss förståelse från EU-kommissionen.
Här kan dock inte den svenska regeringens hållning i vargfrågan sorteras in. I den mån man har någon hållning över huvud taget så har den mötts av misstro såväl i Sverige som utomlands. Möjligen har det jublats lite i jaktstugorna över landet under korta perioder de två gångna vintrarna.
Licensjakten på varg infördes 2010 (27 vargar fick skjutas) för att göra stammen genetiskt friskare. När de skjutna vargarna visade sig vara friska uppgavs i stället att jakten bedrevs för att ”öka acceptansen för varg”. I klartext handlade det om att tillgodose kraven från en högljudd lobbygrupp, främst företrädd av jägarorganisationer, som gjort sig till talesmän för hela landsbygden.
Enligt planerna skulle jakten bedrivas till och med 2012. Men så hade alltså EU-kommissionen synpunkter på Sveriges lättsinniga hantering av den biologiska mångfalden och licensjakten 2012 fick avstyras. I stället ska det nu bli en ”utökad skyddsjakt” kommande vinter, och återinförd licensjakt igen 2013.
Jubel i jaktstugorna igen. Vad EU-kommissionen säger får vi veta senare. Regeringen har anmälts dit igen av bland annat Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden.
Det är lätt att psykologiskt förklara varför centerpartisten Andreas Carlgren spontant säger ja till vargjakt, på samma sätt som att S-ledaren Håkan Juholt gör det. Hos dessa båda finns en djupt rotad önskan att inte framstå som Stockholmselitistiska. Och på ett ytligt plan kan vargfrågan tyckas ha olika innebörd för dem som ”lever med vargen” och dem som ser den på Skansen.
Men det förklarar inte varför miljöministern Andreas Carlgren gör Sverige till åtlöje i den här frågan, eller varför inte Sveriges regering kan ha en sammanhållen och långsiktig rovdjurspolitik. Den svenska vargstammens fortlevnad är långt mer än en trätofråga mellan svenska varghatare och stadsbor. Det kräver en strategi och ett utökat samarbete mellan de nordiska länderna och Ryssland.
Carlgren talar på pressträffen dessutom helt öppet om skyddsjakten 2012 som ett sätt att runda EU-lagstiftningen. Och han talar närmast föraktfullt om att ”Bryssel” inte ska bestämma över svensk vargjakt.
Är detta regeringens nya hållning till EU och dess institutioner? Vad säger statsminister Fredrik Reinfeldt? Hur kommer Centerns nya partiledare att ställa sig? Kanske är det dags att skydda Sverige och regeringen mot vissa ministrars solospelande?