Försiktighet och inkompetens har gjort att Riksbanken konsekvent skjutit under sitt inflationsmål, säger han i fredagens Dagens Nyheter.
Professor Svensson, en av världens främsta auktoriteter inom penningpolitik, lägger skulden på sina direktionskollegor. ”Diskussionen hamnar inte på samma nivå” som till exempel i USA:s centralbank. Hans hårda kritik är värd att ta på allvar.
Riksbankens främsta uppgift är att genom styrräntan hålla inflationen runt två procent. Den uppgiften verkar man ha tolkat som att inflationen, de allmänna prisökningarna i ekonomin, aldrig får nå över målet. Därför har inflationen i Sverige länge legat betydligt lägre än två procent, samtidigt som alla förväntat sig att den varje år ska landa just kring Riksbankens mål.
När löneökningarna har bakat in kompensation för en inflation som sällan slagit in, har oförutsedda skillnader mellan arbetsgivarens löneutbetalningar och intäkter skapats. Det har gett upphov till den arbetslöshet Lars E O Svensson visar på i en ny studie.
Andra ledamöter i direktionen håller inte med om att man gjort fel. Det är i sig inget märkvärdigt att direktionen, som beslutar om styrräntan, är oenig. Men ett av problemen som Svensson pekar på är att direktionens argument och beslut inte nagelfars tillräckligt av utomstående.
En grundlig debatt och utfrågning av hela direktionen ägde dock rum i våras, på initiativ av föreningen för svenska nationalekonomer. Ekonomer, studenter och journalister fick tillfälle att ställa ledamöterna mot väggen. Det var en välbehövlig luftning av skillnaderna i synen på Riksbankens uppdrag och funktion. Särskilt i samband med finanskrisen har viktiga skiljelinjer blottlagts.
För att Riksbanken bättre ska tjäna den svenska ekonomin behöver sådana övningar bli en varaktig rutin. I andra centralbanker, bland annat den brittiska, tvingas enskilda direktionsledamöter vässa sina argument och försvara sina beslut genom regelbundna utfrågningar. Riksbankens självständighet behöver inte vara ett skäl att skygga från den typen av sund öppenhet.
Ett annat problem är enligt Svensson att den akademiska nivån i direktionen behöver höjas. Den invändningen har möjligen viss giltighet. Fyra av sex ledamöter är disputerade nationalekonomer, men viss blandning är önskvärd. Det är dock svårt att förstå varför alla behöver vara svenskar, när den inhemska kompetensen är begränsad.
I takt med att vetenskap, ekonomi och arbetsmarknad globaliseras finns det inte längre särskilt starka skäl för riksdagen att inskränka direktionsrekryteringen inom landets gränser. Expertisens värde är enormt, med tanke på det stora inflytande och ansvar som vilar i Riksbanken.
Visst behöver penningpolitiken präglas mer av öppenhet och diskussion. Beslutstagande måste vila på underlag och debatt i vetenskapens framkant. Det kräver kanske att Riksbankens styrning förändras.