Gång på gång visar USA att man står för både det bästa och det sämsta i kampen mot klimatförändringarna. Å ena sidan mest utsläpp per capita och ett utbrett förnekande av att den globala uppvärmningen existerar. Å andra sidan de mest innovativa lösningarna, både tekniskt och politiskt, ett faktum som för tillfället skyms av att den sämre sidan dominerar i kongressen och Vita huset.
”Florida har sett värre stormar”, sade president Donald Trump nyligen när orkansäsongen kulminerade i södra USA. Han har säkert sett värre bränder också, än de senaste veckornas katastrof i vindistrikten norr om San Francisco där ett område på ”tio gånger tio mil” i det närmaste utraderats. Minst 21 människor har konstaterats döda men många saknas och tusentals hem har förstörts. Hittills, faran är långt ifrån över.
Som alltid kan inte en enskild väderkatastrof helt förklaras av klimatförändringarna. Men sambanden finns då ett varmare hav ger kraftigare orkaner, och då högre temperaturer och lägre nederbörd ökar risken för skogsbränder. Och självklart är det oerhört provocerande när Trump och hans handgångne man, chefen för miljömyndigheten MPA och klimatförnekaren Scott Pruitt, beslutar att Barack Obamas Clean Power Plan ska rivas upp, samtidigt som det brinner.
Man kan säga att Trump och Pruitt bekämpar den förnybara energin med tanken att fossila bränslen, kol och olja, ska ”make America great again”. Men man kan också säga att det mesta tyder på att de kommer att misslyckas.
Brandhärdarna i Napa Valley ligger inte bara mindre än tio mil från USA:s (och världens) innovativa centrum, Silicon Valley. De ligger också mitt i en delstat som har en helt egen klimatpolitik. I somras beslutade Kalifornien om kraftigt skärpta lagar för att nå utsläppsmålen för 2030, som är 40 procent lägre utsläpp av växthusgaser jämfört med 1990. Företagen köper tillstånd för att göra utsläpp, ett pris som kan justeras efterhand när målen skärps.
Metoden att prissätta utsläpp är vanlig i Nordamerika och organisationen CCL (Citizens Climate Lobby) har 500 avdelningar i USA och Kanada. Även i Sverige finns CCL under namnet Klimatsvaret. CCL:s metod är en koldioxidskatt som ökar år för år, där inkomsterna inte tillfaller staten utan delas ut till medborgarna. Längst har man kommit i kanadensiska British Columbia, där skatteuttaget fortsätter att öka igen nästa år, efter att ha varit fryst en period. Utsläppen i delstaten har minskat kraftigt, utan att företagen och ekonomin påverkats negativt.
Förslaget om en koldioxidskatt inom EU, senast framfört av Frankrikes president Emmanuel Macron, brukar stupa på frågan om EU:s beskattningsrätt, avvikande åsikter från medlemsstaterna i öst eller särintressen som jordbruket. Ändå är nog beskattning vägen att gå. Det måste kosta mer att släppa ut växthusgaser i atmosfären. Handeln med utsläppsrätter inom EU har haft stora brister och förhandlingarna för att reformera systemet går trögt.
USA är delat i klimatfrågan. Men det är inte så enkelt som att de liberala staterna i väst och nordost är progressiva och vänligt inställda till förnybar energi, och att de konservativa däremellan håller emot. Nej, medvetenheten om klimatfrågan går djupt in i det konservativa lägret, även om det passerar under Trumps radar. Och förnybara bränslen talar numera ett språk som kan förstås över hela världen, det som handlar om dollar och cent.
”Trump har fel. Allt handlar om att vara grön”, sade Dale Ross, republikan på högerkanten och borgmästare i Georgetown, Texas, i SVT:s Aktuellt i förra veckan. Staden med 65 000 invånare får 100 procent av sin el från förnybara källor. Det beror i första hand på att detta alternativ blev 30 procent billigare för invånarna mitt i oljebältet, i andra hand på miljön.
En lång väg återstår då omkring 80 procent av energin i världen fortfarande kommer från fossila källor. Alla metoder måste prövas och vilken man än väljer är vetskapen att ”Trump har fel” bra att ha i ryggen.