Världen har i flera viktiga avseenden blivit bättre och mycket tyder på att de positiva trenderna håller i sig. Den absoluta fattigdomen minskar, den förväntade livslängden stiger, spädbarnsdödligheten sjunker och läskunnigheten ökar. Men parallellt med denna goda utveckling breder de dystra rubrikerna om världens tillstånd ut sig. Ett otal böcker och debattartiklar på temat ”det går åt skogen” skrivs och flera politiska rörelser från vänster till höger har alarmismen som ledstjärna. Och det är inte bara bland politiker och opinionsbildare som dysterkvistarna återfinns.
Om man studerar svaren i en undersökning från stiftelsen Gapminder (som grundades av Hans Rosling och jobbar med att göra statistik om situationen i världen tillgänglig och lättförståelig) finner man att svenskars kunskapar om världen inte bara är dålig. De svarande tenderar dessutom att tro att situationen är värre än den egentligen är. Internationella studier har också visat att en majoritet av världens befolkning tycker att världen utvecklas åt fel håll. I Sverige svarar 66 procent att världen blir sämre.
Föreställningen om världen överensstämmer alltså inte med den faktiska samhällsutvecklingen. Hur kommer det sig? Den frågan ställer sig nationalekonomen Andreas Bergh i en ny bok som presenterades i veckan. I boken, ”Två filter: Varför du har fel om nästan allt men ändå inte vill ändra dig” tar Bergh hjälp av samhällsvetenskaplig forskning för att förklara dagens samhällsdebatt.
Det negativa tänkandet har sina evolutionära förklaringar. Det har helt enkelt varit en fördel att vara observant på faror och att fokusera på problem och hot. Att betrakta världen genom ett negativitetsfilter är därför något i grunden mycket mänskligt. Samtidigt är vi människor särskilt mottagliga för sådan information som bekräftar vår uppfattning: vi tenderar att se världen genom ett ideologiskt filter som tonar ned sådant som talar för att vi har fel. Därför kan vara svårt att uppdatera en felaktig bild av samhällsutvecklingen.
Men i en tid när tillståndet i världen är så bra som det är i dag börjar det negativa tänkandet, menar Bergh, snarare bli ett problem. Det är enkelt att hålla med om det. Om vi inte kan se de framsteg som gjorts och dra lärdom av dessa kommer det bli svårt att lösa existerande problem. Och en allmänt dystopisk samhällsdebatt kan också ge luft under vingarna för populistiska politiska krafter.
Kan vi tänka oss en samhällsdebatt utan de två filtren, det negativa och det ideologiska? Är det ens eftersträvansvärt att göra sig kvitt filtren? Svaret måste vara ja. Hårda politiska strider och frän satir måste kunna samexistera med en resonerande samhällsdebatt där vi är nyfikna på den andres argument och öppna för att ta till oss nya fakta. Men då måste vi alla dra vårt strå till stacken och vara medvetna om att de två filtren påverkar oss alla.
Det är kanske just detta som är den viktigaste lärdomen från Andreas Berghs bok: Den som på allvar vill ha en bättre samhällsdebatt måste vara beredd att rannsaka sig själv.