Redan för två år sedan stod det klart att den stora flyktinginvandringen skulle kunna bli en stark resurs för att klara den kommande efterfrågan på personal, särskilt inom den offentliga sektorn. Men det gällde att agera snabbt, annars riskerade man ett växande utanförskap med arbetslöshet och bidragsberoende. Historien förskräcker då det normalt tar 7-8 år för en nyanländ att få ett jobb i Sverige. Resultatet den här gången skulle helt bero på integrationen, det var alla överens om.
Regeringen kastade loss. Tidiga kompetenskartläggningar, svenskastudier från dag ett, tydliga krav på individen och snabbspår till bristyrken var några exempel på verktyg i etableringsminister Ylva Johanssons portfölj. Men resultaten som nu börjar komma är skrämmande. Till exempel hade bara 14 procent av de nyanlända kvinnorna ett jobb eller en utbildningsplats tre månader efter avslutat etableringsuppdrag, enligt de senaste siffrorna (31/10).
Arbetsförmedlingen fick skäll av Ylva Johansson redan i fjol när de misslyckats med snabbspåren (”det här måste ni bara fixa”) och inte ser det bättre ut i dag, snarare tvärtom. UNT skrev i fredags om att miljoner kronor skickas tillbaka till staten från etableringsuppdraget. Det som ingen riktigt räknat med är att det finns nyanlända som inte vill eller inte får bli integrerade i Sverige.
UNT berättar (10/12) om kvinnor som tvingas tacka nej till jobb på grund av restriktioner hemifrån. Normen att kvinnan tar hand om barnet och hushållet, och inte deltar i samhällslivet med jobb eller studier, kan vara mycket stark. Med en sådan kulturell bakgrund blir steget till Sverige, där man förväntas kunna ta alla jobb, vidareutbilda sig och ta ansvar för sin egen ekonomiska situation, enormt stort.
Problemet har långsamt gått upp för de svenska politikerna med deras sympatiska, men något naiva, inställning att alla är lika. Först 2014 infördes restriktioner mot att nyinvandrade kvinnor med barn kunde inleda sin ”integration” med ett antal års föräldraledighet. Efter årsskiftet införs också utbildningsplikt för att lågutbildade nyanlända ska kunna bli anställningsbara.
Det är kommunerna som får stå med slutnotan för en misslyckad integration, i form av segregation, social oro och utbetalat försörjningsstöd. Uppsalapolitikernas svar på Arbetsförmedlingens misslyckande med etableringen är talande. De vill trampa ännu hårdare på Ylva Johanssons utnötta gaspedal. ”Ett bättre och snabbare mottagande”, vill majoriteten ha. ”Majoriteten är för passiva”, kontrar oppositionen (UNT 11/12).
Men det som kanske framför allt behövs är ett klokare mottagande av de som fått uppehållstillstånd, en dialog med alla berörda. Kraven får en del att foga sig, men skrämmer i stället bort andra. Om fem år kan vi då konstatera att en stor del av kvinnorna fortfarande står långt ifrån arbetsmarknaden, och att inte heller männen strömmat till jobben inom vård och omsorg. Det är nu vi måste tänka efter, det går inte att vänta till efter valet.