De femton akademiker som på Brännpunkt i Svenska Dagbladet samma dag angriper utbildningsminister Jan Björklunds syn på geografiämnet skulle aldrig begå ett sådant misstag. Deras problem är ett annat. De tror att det finns en motsättning mellan att lära sig grundläggande geografiska och andra fakta och att få en helhetsbild av viktiga samhällsfrågor. Därför påstår de att regeringens läroplan där förståelse för globalisering, hållbar utveckling, klimatförändringar och annat kompletteras med vissa grundläggande faktakunskaper är gammalmodig, eurocentrisk och rent av etnocentrisk - den påstås lyfta upp det svenska över allt annat.
Låt oss hoppas att skribenten på TT har en helhetsuppfattning om tigerns prekära läge i världen - bara dryga 3000 tigrar anses finnas kvar i det vilda. Men visst blir det lättare att rädda världens tigrar om man först vet var de lever?
I Sverige kan amurtigern beskådas i rovdjurscentrum i Orsa. Men var ligger Orsa? Det vet naturligtvis skribenterna på Brännpunkt. Men alla vet inte. Och det är därför som deras inlägg är så naivt. De tar sin egen kunskap om grundläggande sakförhållanden som så självklar att de inte inser att många och i synnerhet barn faktiskt ofta saknar just sådana kunskaper. Det är därför som skolan finns.
Allt vad de femton skriver om analys och helhetsperspektiv är bra – bortsett från just detta avgörande: hur ska svenska skolelever kunna göra en analys av problematiken kring föroreningen av Östersjön om de inte vet att ett antal svenska, finska, ryska, baltiska och polska floder mynnar just där, om de inte har klart för sig var jordbruk och skogsbruk bedrivs i havets närområde och var industristäderna ligger?
Man kan ha en teoretisk förståelse för innebörden av miljöförstöring och utsläpp men om man inte kan placera verklighetens utsläppskällor på kartan så kommer man ändå ingenstans. Och påståendet att det är eurocentriskt – eller rent av etnocentriskt – att elever i grundskolan börjar med hembygden och det egna landet och dess grannar är inte ens värt att kommentera. Var ska man annars börja?
Artikeln på Brännpunkt är förstås ett utslag av ett synsätt som går igen i flera sammanhang. Att plugga glosor och böjningar i språkämnena är fel – man ska prata fritt och otvunget i stället. Ja, visst, men om man inte har några ord eller inte förstår vad som uttrycks med ett ackusativ så kan man inte säga mycket eller förstå vad andra säger. Man ska förstå historiska sammanhang – ja, självklart, men vilka sammanhang får man om man inte kan placera in kolonialismen, andra världskriget och Vietnamkriget i rätt ordning? Hur kan man ens föreställa sig att det finns en konflikt mellan faktakunskaper och förmåga att se sammannhang och göra analyser?
Men kan man inte ta reda på fakta på Wikipedia när man behöver dem? Jo, ibland. Men man ska veta vad man ska leta efter, man ska förstå om en uppgift är trovärdig, man måste kunna relatera det man hittar till något som man hört eller läst förut. Självständiga människor förutsätter självständiga kunskaper. Kritiskt tänkande är bara möjligt om man själv vet något i utgångsläget. Annars är man utlämnad, utan stöd, i en komplicerad tillvaro.
I dag översköljs vi av fler och ofta mer tvivelaktiga påståenden än någonsin tidigare. Utan självständiga kunskaper kan vi inte orientera oss. Därför är det Björklunds synsätt som är det moderna.