Att medborgarna känner förtroende för valprocessen är centralt för varje demokrati. Vallagskommittén som tillsattes efter några missar i valet 2010 har nu överlämnat förslag på förbättringar till justitieminister Beatrice Ask.
Men samtidigt öppnar kommittén för en förändring som tvärtom skulle minska tilltron till vaslprocessen. Det handlar om så kallad e-röstning, eller röstning på nätet. Försöksverksamhet föreslås ske vid valet 2018 och om det går bra så bygger man ut systemet i kommande val.
Det är häpnadsväckande perspektivlöst. En uppenbar risk är att ett elektroniskt röstningssystem kan påverkas av brister i den tekniska utrustningen, programmeringsfel och medveten manipulation. Men även om man, teoretiskt, kan neutralisera sådana risker så finns ett ännu mer grundläggande problem:
Bakom skärmen i vallokalen är man ensam med sitt samvete. Ingen står bakom och kikar över axeln. Ingen viskar instruktioner i örat. Vill man rösta annorlunda än vad man förväntas göra så är man fri att göra det.
Kan man rösta framför sin dator hemma i bostaden – eller från vilken dator som helst – så öppnas dörren för påtryckningar av ett slag som varje demokrati måste förstå att värja sig mot. Pappa och mamma kan försöka kontrollera att hemmavarande barn röstar ”rätt”, barn kan försöka se till att gamla föräldrar gör likadant. Hela släkten kan samlas för att se till att alla gemensamt väljer ”rätt” parti och kandidat.
Röstningen kan ske i en föreningslokal, en kyrka, en moské, en synagoga eller vilken annan typ av lokal som helst. Organisationer och nätverk av olika slag kan uppmana sina medlemmar att komma till möten där det också ingår att man röstar gemensamt från en dator. Det är inte alltid så lätt för enskilda medborgare och väljare att stå emot inbjudningar eller uppmaningar av detta slag.
Fackförbundet Byggnads i Uppsala fick hård kritik när man före valet 2010 organiserade en marsch i samlad tropp till en lokal för förhandsröstning. Tanken var naturligtvis att grupptrycket skulle förmå alla deltagare att rösta likadant. Det handlade inte om elektronisk röstning, men poängen är ju att tilltaget visar att alla inte spontant har den känsla för väljarnas integritet som borde vara självklar. Med möjlighet till elektronisk röstning så blir det mycket lätt att gå över den gräns som inte får överskridas.
Det är förbluffande att den enda ledamot av kommittén som reserverat sig är Miljöpartiets Max Andersson. Dessbättre antyder dock Beatrice Asks första kommentarer en viss skepsis till e-röstningen.
Ibland finns det poänger med ”gammaldags” teknik. Med det traditionella sättet att rösta skyddas väljarens integritet. Med elektronisk röstning blir det tvärtom. Det räcker för att säga nej.