Frågan kom upp därför att antisemitiska utbrott förekommit i flera europeiska länder efter Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Men om Löfven menar att Sverige har ett speciellt problem med antisemitismen så har han tyvärr rätt.
Sverige stod utanför andra världskriget och saknar därmed den typ av erfarenheter som förenar nästan alla andra europeiska länder. De antisemitiska attityder som givetvis fanns också här föll i glömska efter krigsslutet. När judehatet dök upp igen i svensk offentlighet var det många som inte kände igen det. Det har funnits en godtrogenhet både inför extremhögerns antisemitiska propaganda och inför de antisemitiska attityder som följt med en del invandrare från länder i Mellanöstern.
Rottrådarna är desamma – en konspirationsteoretisk mytbildning om judarnas ondska och förmåga att kontrollera allt från medier, kulturliv och finansväsende till politiker och regeringar överallt i världen. Som Ola Larsmo påminner om i DN den 12 december gjorde de tyska nazisterna allt som de förmådde för att suga upp fantasier av detta slag och sprida dem till bland annat Mellanöstern. Historikern Niclas Sennerteg har skildrat denna trafik i boken Hakkorset och halvmånen (2004) och det är ett sorgligt faktum att ”klassiska” antisemitiska förfalskningar sprids som om de vore sanningsenliga skildringar av verkligheten både i arabvärlden och i Iran.
Förstår man det så förstår man också varför det är ohållbart att hänvisa till enskilda politiska händelser som den verkliga orsaken eller anledningen till olika utbrott av antisemitism. Det handlar i stället om sega tankestrukturer som genom århundradena har visat en förbluffande förmåga att transformeras och anpassas till nya omständigheter och ändå i grunden förbli desamma.
Brandattentatet i Göteborg var inte det första i sitt slag i Sverige. Två liknande attentat ägde rum i Helsingborg 2009 – med en annan amerikansk president med en annan Mellanösternpolitik. Den som vill attackera judar kommer alltid att hitta på en förevändning. Och en fredslösning i Mellanöstern kommer inte att leda till att antisemitismen försvinner.
Judehat är inte mer moraliskt eller intellektuellt förkastligt än fantasier och fobier som riktas mot andra grupper. Men det har vissa särdrag som är viktiga att känna till.
Något är alltid fel med judarna. Är de inte kapitalister så beskylls de i stället för att vara kommunister. Är de inte religiösa mörkermän så är de gudlösa ateister. Är de inte trångsynta nationalister så är de rotlösa ”kosmopoliter” eller ”globalister” (den senare termen är särskilt gångbar i vår tid). Om vi oroas av rasism så påstås judarna vara rasister. Den som tvärtom oroas av invandring kan få höra att den beror på judarna.
Redan kort efter andra världskriget började antisemiter förneka Förintelsen – vilket aldrig hindrat dem från att uppmana till nya massmord. En del som genomskådar denna propaganda argumenterar själva som om judehatet skulle bero på Israels existens, som om antisemitismens långa historia inte existerade.
Då och då möter man påståendet att den hets som historiskt riktats mot judar numera ersatts av hets mot muslimer, som om det vore fråga om ett slags ”nollsummespel”. Men tankegången är i alla delar vilseledande. Snarare ökar tolerans för en typ av hat- och hetspropaganda risken för att också andra typer ska få fäste i samhället. Accepterar vi antisemitisk propaganda som något ”normalt” så har vi inte heller något skydd mot exempelvis hets mot romer, muslimer eller afrikaner.
Dessa former av grupphat tycks i dag breda ut sig, inte bara i Sverige. De är alla ett hot både mot enskilda människor och mot det öppna och demokratiska samhället. Men vi kan aldrig med framgång bekämpa sådan hatpropaganda om vi samtidigt bagatelliserar antisemitismen.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör