I ett land där undantagstillstånd råder, där journalister och oppositionsledare fängslas på lösa grunder och där staten kontrollerar media bör man inte bli förvånad om den sittande presidenten vinner valet. Ändå var det många som höll tummarna för att helgens president- och parlamentsval i Turkiet skulle bli en knäpp på näsan för landets allt mer despotiska president Recip Tayyip Erdogan: att de övriga presidentkandidaterna, inte minst den populäre utmanaren Muharrem İnce, skulle få tillräckligt med röster för att tvinga fram en andra valomgång och att oppositionspartierna skulle snuva Erdogan på majoriteten i parlamentet.
Så blev det inte. Erdogan tog hem segern redan i den första omgången av presidentvalet. I valet till parlamentet fick hans AKP-parti, tillsammans med det högerextrema stödpartiet MHP, majoritet. Detta trots att det prokurdiska partiet HDP, vars ledare Sellhatin Demirats tvingades bedriva sin valkampanj från fängelsecellen, klarade tioprocentsspärren och tog sig in i parlamentet. Valresultatet är en avgörande seger för Erdogan i hans flera år långa kamp mot demokratins och rättsstatens principer i Turkiet.
Egentligen skulle de turkiska valen ha hållits i november 2019 men Erdogan tidigarelade valdagen, förmodligen stressad av det faktum att landets ekonomi går allt sämre och väl medveten om att missnöjet mot honom växt sig starkare i vissa delar av det polariserade Turkiet. Det var förmodligen ett smart drag. På ett och ett halvt år hade mycket kunnat hända. Och just detta val var extra viktigt för president Erdogan och hans maktanspråk.
Genast efter valet träder nämligen den nya konstitutionen, som ger presidenten i det närmaste oinskränkt makt, i kraft. Premiärministerposten, som Erdogan själv innehade 2003-2014, avskaffas och presidenten får bland annat möjlighet att styra med dekret, utse domare och att upplösa parlamentet. Dessutom förlängs från fyra till fem år - Erdogan kan i princip fortsätta som president fram till 2028.
Turkiet har under Erdogans styre rört sig i auktoritär ritning i flera år men utvecklingen intensifierades efter det misslyckade försöket till militärkupp för snart två år sedan. Med kuppförsöket som förevändning inleddes massiva utrensningar av militärer, domare och statstjänstemän som på ett eller annat sätt beskylldes för att ha med kuppförsöket att göra. Undantagstillstånd infördes. Medier stängdes ned. I dag är Turkiet det land i världen där flest journalister sitter fängslade. Staten eller intressen lojala mot Erdogan kontrollerar 90 procent av medierna i landet.
Oppositionen hade med andra ord inte en rättvis chans i helgens val. Och nu har Erdogan fria tyglar att fortsätta nedmonteringen av den turkiska demokratin och härska utan motstånd i tio år till.