hAMNAPå kyrkklockan från 1500-talet står följande text ingraverad: ”KLOCKAN ÄR THER TIL GIORD TIL UPVECKIA MENNISKIAN AT HÖRA GUDZ ORD. ANNO DOMINI 1595”.
Liknande texter, ofta vackert formulerade, finns på kyrkklockor runt om i landet. De finns också samlade i en skrift från Riksantikvarieämbetet. Bloggaren Torbjörn Jerlerup ger en rad exempel i en bloggpost daterad den 4 mars.
Inskriptionerna på kyrkklockorna visar att det inte är hållbart att påstå att klockringning – till skillnad från muslimska böneutrop – skulle sakna en tydlig religiös innebörd. Just detta har hävdats i den debatt som uppstått efter Ann Heberleins artikel i Svenska Dagbladet 28 februari med dess krav på förbud mot böneutrop i Sverige.
För Heberlein är argumentet viktigt, eftersom det förefaller ge skäl för uppfattningen att böneutrop strider mot religionsfriheten. Denna innebär ju också en frihet att inte behöva ta del av en religiös förkunnelse. Utropen når ju alla som befinner sig inom hörhåll.
Kyrkklockor skulle däremot inte vara problematiska. Även om alla vet vad saken gäller så skulle det inte vara fråga om en religiös förkunnelse eller en del av en gudstjänst. Men då får man lov att bortse från de ganska många tillfällen då klockringningen faktiskt ingår i gudstjänsten. Argumentet haltar alltså.
Det är korrekt att böneutropets ord är en del i förkunnelsen. Men de flesta icke-muslimer som hör ett sådant utrop har förmodligen ingen aning om vad texten säger. Och detsamma gäller säkerligen också de flesta som hör kyrkklockorna ringa – mycket få lär reflektera över deras plats i gudstjänsten eller över inskriptionerna. Försöket att på detta sätt skilja böneutrop från klockringning känns ansträngt – i värsta fall som hårklyverier ägnade att dölja något annat.
Bakgrunden till debatten är en ansökan från en muslimsk församling i Växjö att få ha böneutrop kopplat till fredagsbönen. Många tycks tro att det är första gången som en sådan ansökan lämnas in. Men i verkligheten så förkommer böneutrop åtminstone sedan 2013 i Fittja utanför Stockholm och sedan i höstas i Karlskrona.
Beslutet i Karlskrona togs helt odramatiskt av en opolitisk tjänsteman, i Fittja beslutade polisen. I Växjö ska polisen ge tillstånd efter en bedömning av hur störande ett eventuellt böneutrop kan tänkas vara. Heberlein tycker att det är fel. Böneutrop är inte en fråga för en lokal miljö- eller ordningsstadga utan en politisk fråga, skriver hon. Och några minuter i veckan nu kan ju bli mycket mer längre fram.
Tja. Det beror faktiskt på hur störande ett böneutrop skulle anses vara i det lokala sammanhanget. Detsamma gäller andra ljud, från utomhuskonserter till Hemglassbilen.
Hela frågan om böneutrop har förstorats på ett orimligt sätt. Det finns ingen absolut rätt för någon, inte heller en religiös församling, att göra sig påmind på ett påträngande sätt. Religionsfrihet betyder frihet för en enskilde att tro eller inte tro, vilket är något helt annat. Och religionsfrihet förutsätter att staten är sekulär och alltså inte tar ställning för eller mot en bestämd religiös uppfattning.
I ett land med religionsfrihet kan det inte vara ett argument mot böneutrop att dessa ingår i en annan tradition än den kristna. Inte heller kan man, som framgått, hävda att böneutrop har en religiös karaktär som klockringning alltid saknar. Vill man förbjuda böneutrop med hänvisning till rätten att slippa religiösa uttryck i vardagen så är det mycket som skulle kunna förbjudas – kyrkklockor inräknade. Och där bör vi inte hamna. I ett fritt samhälle måste uttryck för religion i olika former kunna synas i vardagen.
Däremot kan ljudnivå och andra frågor ha betydelse för vad som tillåts. Och då blir slutsatsen att det rimliga ordningen är just den vi har – att böneutrop betraktas som en praktisk fråga som kan lösas lokalt och utan lagstiftning.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör