I skuggan av allt annat som sägs i Almedalen denna vecka har en tänkvärd bild utkristalliserat sig om försvaret av Gotland. En majoritet av partierna tycker att försvaret på ön ska stärkas.
Men försvarsminister Karin Enström (M) hävdar att vore fel att särbehandla just denna del av Sverige. Och Miljöpartiets talesperson Peter Rådberg avvisar tanken på en förstärkning med motivet att det inte finns något militärt hot mot Sverige. Han och Enström har fel på samma sätt, även om de uttrycker sig olika. Och det är viktigt att se var felet ligger.
Gotland är inte vilken del av Sverige som helst. Enströms starkt kritiske partikamrat Mats Johansson fångar in situationen väl när han säger att Gotland är centralpunkten för den som vill dominera Östersjön. Om ett läge uppstår där Nato behöver hjälpa sina baltiska medlemsstater mot en rysk framstöt så dras Gotland in i en sådan konflikt vare sig vi vill eller inte. Det handlar inte om särbehandling av Gotland utan om en analys av säkerhetsläget.
Just därför är också konstaterandet att det inte föreligger något militärt hot just mot Sverige ointressant, även om det i sak är korrekt. Faran för oss ligger i risken för att Ryssland försöker öka eller återta förlorat inflytande i Baltikum, kanske genom att testa Natos beredskap för att agera.
Vi kan inte hålla oss utanför en sådan konflikt och har dessutom riksdagsbeslut på att vi inte står passiva om andra nordiska länder, eller EU-länder utsätts för hot.
Så är det och därför måste vi ha en militär närvaro i den del av Sverige som i första hand kan beröras.