Länge har vi nu hört vänsterpolitiker predika att det är viktigare att lära sig "kritiskt tänkande" i skolan än att bli föremål för något så mossigt som kunskapsundervisning. Men vad kan man kritisera och på vilken grund, om man inte har hyfsat gedigna kunskaper? Vet man ens när man ska vara kritisk?
Samma felslut tycks nu de forskare göra som ger sig på utbildningsminister Jan Björklunds (FP) krav på faktakunskaper i geografi i grundskolan. Forskarna vill, enligt SvD:s Brännpunkt i går, "öka ungdomars beredskap för att agera i en dynamisk, globaliserad värld". De ondgör sig över Björklund, som de menar vill att eleverna ”ska kunna rabbla ren namnkunskap utan kontext”.
Men sannolikt menar ministern att elever ska kunna ”rabbla namnkunskap” – det vill säga kunna orientera sig geografiskt – med kontext. Hur ska man till exempel ta till sig nyheten om den ungerska giftkatastrofen utan att veta vilka länder som Donau ringlar igenom? Är det inte rimligt att Sverige – där vi bor – är utgångspunkt när vi förhåller oss till resten av världen? Och är det inte så att många unga i dag faktiskt har bättre begrepp om var Barcelona och Bangkok ligger än Borås? Ska man inte, utan att googla, kunna placera sin kollegas hemstad Eskilstuna i rätt landskap utan att bli anklagad för att vara "etnocentrisk"?