”De olägenheter som är följden av handlingssätt, som varken kränker någon bestämd plikt mot det offentliga eller skadar någon enskild, är något som samhället har råd att bära för den mänskliga frihetens sak”. Så skrev den liberale filosofen John Stuart Mill i sitt klassiska verk Om friheten. Idén om individuell frihet handlar om att människor ska få leva sina liv som de själva önskar, utan att hindras av andra. Det är en okomplicerad idé så länge människor fattar vad man själv anser vara bra beslut.
Det svåra med friheten uppstår när andra människors användande av den leder till vad man själv ser som olägenheter. Det är när andra människor fattar fria val, som man själv betraktar som dåliga och skadliga, som ens värnande om individens frihet sätts på prov.
För med accepterandet av varje människas rätt att leva sitt liv efter eget huvud, följer accepterandet av att man själv kommer att avsky många av de fria beslut som fattas. Människor har olika värderingar och levnadssätt. Det som för den ene framstår som det mest vansinniga av ageranden kan vara fullt rationellt för den andre. Om människor genom sina fria val inte tillåts ge upphov till olägenheter blir ingenting av friheten kvar.
Det allmänna ska därför akta sig för att lägga människors liv till rätta. Det finns en rad beslut som bör fattas på en politisk nivå, för att det är mer effektivt än om de fattas på marknaden eller i civilsamhället. Det gäller till exempel frågor om infrastruktur, socialförsäkringar, rättsväsende, försvar och polis.
Men samtidigt ska man ha i åtanke att politiker omöjligen kan ha full information om det myller av olika önskemål och värderingar som medborgarna har. Vad som är ”bäst för folk i allmänhet” går ofta inte att fastslå - just för att det som är bra för den ene kan vara något helt annat än det som är bra för den andre.
För de flesta sorters beslut gäller därför motsatsen: att människor ska få fatta dem utan inblandning ovanifrån. Människor vet bäst själva hur de vill ta hand om sin kropp, vem de vill vara tillsammans med, vilken kultur de vill konsumera och var deras barn ska gå i skola. Det är farligt om politiker utgår från att alla andras preferenser är desamma som deras egna. För det är de inte. För en person kan det goda livet bestå i att gå i kyrkan varje söndag, för en annan i att spela World of Warcraft och hänga med kompisar och för en tredje i att göra karriär och tjäna mycket pengar. Och det spelar, på en politisk nivå, ingen roll. I det fria samhället tillåts människor att agera efter eget huvud, även om det står i direkt konflikt med den politiska majoritetens uppfattning om vad som är det goda livet.
Inte heller det faktum att människor ibland agerar fullständigt irrationellt är något att vara allt för bekymrad över. Vi är inte kloka och förnuftiga hela tiden. Det är inte något som regleringar, förbud och påbud vare sig kan eller bör ändra på. Människor måste tillåtas att fatta beslut som är skadliga, dumma och oförnuftiga. Att emellanåt göra det, för att sedan själv ta ansvar för de fel man begått och lära sig av sina misstag, är en del av att vara människa.
Eftersom politiker också är människor innebär det att även politiker ibland fattar dåliga och irrationella beslut. Men att politiker fattar dåliga beslut, som påverkar tusentals människor, gör betydligt större skada än att enskilda individer ibland fattar dåliga beslut för sig själva.
Idén om individuell frihet är enkel att ta till sig när de fria beslut som människor fattar är sådana som man själv tycker är bra. Men den är desto mer utmanande när besluten för en själv framstår som dumma, eller rent av förkastliga. Man behöver inte stödja eller uppmuntra sådana beslut.
Att kunna acceptera att verklig frihet innebär att människor kommer att göra saker som man själv tycker är obegripliga – det är det som avgör om talet om frihet betyder något. I det fria samhället tillåts människor fatta beslut som leder till olägenheter. Och det har vi, precis som Mill skriver, råd med. För motsatsen skulle vara så mycket värre.