Serieöversättaren har hittills straffats på tre sätt. Han har dömts till dagsböter, de tre hårddiskar där bilderna fanns lagrade har beslagtagits, och hans förlag har brutit sitt samarbete med honom:
— Bonnier Carlsen ger ut barnlitteratur och vi anser därför att vi inte kan arbeta med en person som är dömd för barnpornografi, förklarade förlagschefen Anna Borné Minberger.
Det är alltså fråga om ett slags yrkesförbud, en karriär i kras för att förlaget känner sig tvunget att göra ett offentligt ställningstagande. Det hade varit rimligt om mannen faktiskt var skyldig till det brottsrubriceringen gäller, men i det här fallet är ju brottet en ren fiktion.
Sexuella övergrepp mot barn är ett av de vidrigaste brott man kan föreställa sig — men mannen har inte begått det. Inget barn, ingen vuxen, ja ingen levande varelse, har kommit till skada. Inget barn får någon form av upprättelse, eller blir tryggare, för att han straffas som sexbrottsling.
Förbudet mot fiktiv barnpornografi är antingen en inskränkning i yttrandefriheten för att skydda den allmänna smaken, vilket vi inte bör använda lagstiftningen till, eller, vilket tyvärr är troligare, en regel som fått stå kvar i lagboken bara för att ingen vill synas försvara pedofiler.
Domstolarna kan inte ändra denna uppenbart orättfärdiga lag. Det är politikernas ansvar.