Det var klokt att låta Uppsala läns landshövding Peter Egardt bli ensamutredare av den svenska vargpolitiken. På det sättet uteblir de reservationer som – ibland mest för att markera revir – brukar tillfogas utredningar med många ledamöter. Nu har Egardt kunnat formulera sina resonemang själv och så gott det går förankra dem både hos miljöorganisationerna och hos jaktintressena.
Och han har lyckats bättre än vad man kunde befara mot bakgrund av de senaste årens infekterade vargdebatt. Tunga aktörer på båda sidor ställer sig i stora drag bakom Egardts förslag. Han anger som mål en gynnsam bevarandestatus, baserad på vetenskapliga utgångspunkter och vill ha en plan för genetisk förstärkning av den svenska vargstammen genom naturlig invandring och avtal med rennäringens företrädare.
Samtidigt visar han förståelse för kraven på skadeförebyggande åtgärder och högre ersättning vid skador orsakade av varg. Förfarandet för att få genomföra skyddsjakt ska förenklas och skyddsjakt ska bli möjlig redan vid ett första angrepp på husdjur – med undantag för vargar som anses genetiskt värdefulla för stammens överlevnad och kvalitet.
Licensjakt ska få ske, men först när en gynnsam bevarandestatus har uppnåtts. Där är vi inte i dag och det är klokt att Egardt poängterar andra skadeförebyggande åtgärder än just licensjakt.
Och en avgörande fråga är förstås hur begreppet gynnsam bevarandestatus definieras. Antagligen kommer det även i fortsättningen att finnas de som enbart resonerar om antalet vargar och vill ha det så lågt som möjligt. Men Egardt talar alltså om ett vetenskapligt underlag. Och den vetenskapliga bedömningen kan inte få bli en fråga för överbud eller underbud av politiker.
Den övergripande rovdjurspolitiken är en fråga för riksdag och regering, men den vetenskapliga kompetensen när det gäller sådant som vargstammens livskraft finns snarare inom Naturvårdsverket. Nu är det regeringens ansvar att använda Egardts utredning som den utgångspunkt för en avspänning i vargfrågan som behövs.