Läs- och skrivsvårigheter är normalt ingenting som förknippas med universitetet. Så ska det förstås också vara. Men på senare tid har larmrapporterna om den högre utbildningen duggat tätt. Redan för snart fem år sedan skrev nio historiker vid Uppsala och Linköpingsuniversitet om bristerna (UNT Debatt 2/1 2013): ”Att studenternas saknar grundkunskaper i historia har accepterat. Men när de saknar redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap – språket – måste vi slå larm”, skrev de.
Det tycks inte ha gått framåt. Två erfarna universitetslärare i Lund har gjort en pilotundersökning där så mycket som var femte nybörjarstudent har grava problem med det svenska språket. De bedömdes ha ”så stora brister att de knappast kan tas om hand inom ramen för utbildningen” (SvD Debatt 5/10).
Vad betyder det att studenterna ”knappast kan tas om hand”? Enligt lärarna skulle dessa behöva ”en grundläggande kurs i skrivande på gymnasienivå” för att över huvud taget kunna fortsätta studera inom sitt ämne. Häpet konstaterar de att det fanns en text i undersökningen ”utan en enda korrekt mening”.
Universitetslärarna drar slutsatsen att regeringen försöker ”smyga in omfattande krav på högskolan att kompensera för gymnasieutbildningar som inte riktigt kan leverera”. En gymnasielärare skulle säkert kunna säga samma sak om högstadieskolan, och så vidare som i versen ”råttan på repet”. Allt landar i skolans kris sedan decennier, med fallande resultat i Pisa-mätningar, något som förr eller senare också når högskolan.
Men till skillnad från grundskolan är inte högskolan obligatorisk och borde genom intagningssystemet kunna freda sig från deltagare med otillräckliga förkunskaper. Ett problem är dock den politiska viljan att bygga ut högskolan i rask takt. Regeringen vill ”främja ett brett deltagande”, med dels ökad rekrytering från studieovana miljöer och dels genom att ”ge de antagna studenterna ett bra mottagande och stöd under hela utbildningen” (Utbildningsdepartementets pm 18/7).
Det är mycket oroväckande för Sverige om universiteten och högskolorna skulle förvandlas till ett forum för stödundervisning i svenska. Det är extra oroväckande med tanken på att nivån redan är så låg som lärarna visat ovan. Utbildning är vägen ut ur arbetslöshet, men utbildning av låg kvalitet är en återvändsgränd. Högskoleminister Helene Hellmark Knutsson (S) måste tänka om angående sin nya högskola för alla.
Att börja i rätt ände är naturligtvis att se till att ingen lämnar grundskolan utan att kunna läsa och skriva. Alla försök att ta genvägar för att till exempel dölja arbetslöshet avslöjas förr eller senare, ytterst genom försämrad konkurrenskraft för Sverige. Skolan har reformerats och är på rätt väg, vilket resultaten i Pisa också visat. Fortsätt på den vägen och högskolan kommer att följa efter.