Uppgörelsen har kritiserats av mycket tunga instanser, inklusive Datainspektionen. Pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser, som normalt riktar sin kritik mot stater som Syrien och Kina, fördömde i vintras förslaget som ”fullständigt unikt i sitt omfång”. Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg påpekar att FRA-övervakning på polisens initiativ riskerar att sudda ut gränsen mellan den demokrativärnande underrättelseverksamhet som signalspaningen ursprungligen var tänkt för och vanlig kriminalitet. Att det inte är någon ogrundad misstanke bekräftas av justitieminister Beatrice Ask, som säger till Ekot att hon vill låta FRA spana mot ”grov organiserad brottslighet”.
Nyss hette det att signalspaningen mot svenska medborgare bara fanns för att avvärja allvarliga hot mot statens säkerhet. Sedan lades terrorism till uppdragslistan. Nu ska FRA tydligen också användas mot knarkhandlare, smugglare och annat småbus, som svensk lag aldrig tidigare tillåtit att brevhemligheten bryts för.
FRA-lagen drevs igenom i juni 2008, efter att den rödgröna oppositionen stödd av en bred utomparlamentarisk protestkampanj (där större delen av den liberala pressen ingick) lyckats genomdriva ett antal begränsningar av övervakningens omfång. Nu håller regeringen helt fräckt på att riva upp den kompromissen.
Eftersom alliansen inte längre kontrollerar en riksdagsmajoritet tvingas den söka hjälp från andra sidan blockgränsen. Det får man av Socialdemokraterna, vars enda konsekventa linje i integritetsfrågor visat sig vara den slingrande opportunismen. När debattstormen blåste som hårdast under 2008 talade S om borgerliga integritetsövergrepp, och så sent som 2010 gick partiet till val på att riva upp FRA-lagen. Nu, när frågan inte längre ger någon opinionsmässig vind i seglen, har linjen plötsligt svängt 180 grader.
Läget i alliansen är inte mindre beklämmande. M och KD var aldrig att räkna med i dessa frågor, och den lilla klick centerpartister som hotade med FRA-uppror 2008 visade sig vara av klent moraliskt virke när det verkligen gällde (inklusive nya partiledaren Annie Lööf). Och det en gång pålitligt frihetliga FP har med Johan Pehrson som anförare i integritetsfrågor blivit riksdagens kanske mest högljudda röst för utökad statlig övervakning. Även om några liberala ledamöter hotat att ta strid mot partilinjen räcker dessa enstaka samvetsvägrare inte långt mot 112 socialdemokratiska extraröster.
Här finns alltså en solid majoritet. Tyvärr för fel förslag.