Förslagen om en momssänkning på böcker lanserades under 2000-2001, med upprop från författare och kulturpersonligheter, och vann bred anslutning. Både regering och opposition började snart tala med darr på rösten om hur bråttom det var att hindra bokägandet från att bli ett ”klassprivilegium”, och hur en sänkt moms skulle öppna nya världar för personer som dittills aldrig läst. Man såg framför sig hur knegarhänderna skulle darra när de försiktigt slog upp sin första egna bok, hur tårar skulle trilla nerför ålderspensionärernas fårade ansikten när de plötsligt fick råd att läsa igen, hur Rosengårdsskolans korridorer plötsligt skulle eka av Edith Södergran deklamerad på allt obrutnare svenska, och hur —
Humbug alltihop. Bokmomssänkningen var en ren subvention till förlagsbranschen, som naturligtvis låg bakom den ursprungliga lobbyingkampanjen. Den har haft mycket begränsade effekter på själva läsandet.
Detta kunde man redan för sex år sen se svart på vitt i Bokpriskommissionens slutrapport från 2005, vars slutsats var att ”det finns inget uppenbart samband mellan momssänkningen och en breddning av bokläsandet till nya grupper”. Däremot ökade försäljningen av böcker, och det är förstås pudelns kärna.
Kostnaden för bokmomssänkningen är ungefär 1,5 miljarder om året i uteblivna skatteintäkter. Det kan jämföras med de 4 miljarder det kostar att driva samtliga Sveriges offentligfinansierade bibliotek (82 miljoner utlåningar år 2009), eller med Kulturrådets litteraturstöd på 40 miljoner om året.
Det är uppenbart att pengarna skulle kunna användas bättre, om målet verkligen vore att stödja läsningen, men utredningsdirektiven är kristallklara: ”Det ingår inte i kommitténs uppdrag att föreslå förändringar som rör upphovsrätt eller mervärdesskatt.”
Nej, för då skulle den sannolikt dra slutsatsen att våra skattepengar bör spenderas på något annat än att subventionera Bonniers och Norstedts deckarutgivning.