Förutom att införa ett marginellt mer humant inslag i hanteringen av de ensamkommande så skulle man därmed också uppnå det politiska syftet att splittra alliansen i en fråga av stor symbolisk betydelse. Centern och kanske också Liberalerna antogs ge uppgörelsen sitt stöd medan M och KD skulle avvisa den. Och så skulle en alliansregering med C och L bli omöjlig att bilda.
Som en ”plan B” skulle ett nej från samtliga allianspartier leda till att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför en flyktingvänlig opinion ändå kunde framstå som mer humanitära än alliansen. Och det utan att någon förändring i sak inträffade för de avvisningshotade.
Liberalerna valde, efter lång betänketid, att gå emot uppgörelsen. Man hävdar, i sak korrekt, att den urholkar grunden för asylförfarandet genom att den avgörande faktorn inte blir skyddsbehov utan eventuella gymnasiestudier. Också Centern har en rad invändningar mot uppgörelsens konstruktion. Och Centern vill inte heller framstå som det parti som splittrar alliansen eller blockerar en ny rege-ringsbildning.
Så här långt har partiet kunnat skjuta hela frågan framför sig. Man säger sig vilja diskutera olika delar av uppgörelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men ingen mer påtaglig förhandlingsvilja har märkts från regeringens sida. Det sannolika är nog att det inte blir några förhandlingar och att uppgörelsen faller.
Engagemanget från det svenska civilsamhället för de ensamkommande som drabbats av långa handläggningstider och som inte har något liv på annat håll att återvända till är stort och imponerande. Det politiska systemets förmåga att hantera den situation som uppstått imponerar däremot inte.
Kanske finns det en chans att det kan gå bättre när oron inför valet har gått över? Men för de unga människor det gäller kan det vara för sent då.
UNT Ledare