Det är bäddat för ännu ett misslyckande när EU-ledarna i dag och i morgon möts i Bryssel för att förhandla om migrationspolitiken. I alla fall om man hoppas att medlemsländerna ska komma överens om ett kvotsystem för att fördela flyktingar solidariskt. Det mest högljudda motståndet mot en solidarisk omfördelning av flyktingar genom tvingande flyktingkvoter har sedan länge de så kallade Visegradländerna (Ungern, Tjeckien, Slovakien och Polen) stått för. Men även andra medlemsländer har börjat spjärna emot. I land efter land sätter inrikespolitiska kriser och främlingsfientliga politiker käppar i hjulen för försöken att nå gemensamma europeiska lösningar som är humana och hållbara.
Den nyvalda italienska regeringen driver på för hårdare tag mot flyktingar. Italiens vice premiärminister Matteo Salvini, ledare för högerextrema partiet Lega, har lovat att landet inte ska ta emot en enda flykting till. Italien har redan, precis som Malta, stängt sina hamnar för skepp tillhörande hjälporganisationer som räddar migranter på Medelhavet. Nyligen tvingade Italien fartyget Aquarius, med 600 passagerare ombord, att lägga om kursen och gå i land i Spanien i stället.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel pressas på hemmaplan av regeringspartnern CSU som kräver att någon form av europeisk lösning på migrationsfrågan måste vara på plats före den 1 juli. Annars hotar inrikesminister Horst Seehofer, partiledare för CSU, att på egen hand fatta beslut om att börja direktavvisa flyktingar vid den tyska gränsen, vilket skulle innebära regeringskris och risk för nyval i EU:s ekonomiska motor Tyskland.
Vid dagens toppmöte är ett av förslagen att inrätta så kallade mottagningscenter utanför EU. Konkret handlar det om att EU-länderna ska betala länder i Nordafrika för att inkvartera flyktingar som vill söka asyl i EU. Förslaget är en tydlig illustration av det hopplösa politiska läget i unionen. Nu handlar det alltså inte längre om att fördela flyktingar mellan medlemsländerna utan om att försöka förhindra att flyktingar överhuvudtaget sätter sin fot i Europa. Att inrätta asylläger är fel väg att gå för EU. Av flera skäl. Är det verkligen rimligt att en rik kontinent som Europa outsourcar ansvaret för människor på flykt? Varför skulle de nordafrikanska länderna vara intresserade upplåta plats åt stora flyktingläger? Och vad händer med de flyktingar som får ett nej?
Stefan Löfven har sagt att han inte utesluter asylläger utanför Europa om det går att garantera ”en värdig behandling av alla människor”. Men värdighet och flyktingläger är två svårförenliga ting. Mitt Europa bygger inte läger, bör därför vara den svenska statsministerns budskap till EU-kollegorna. Och till skillnad från det där om murar får han denna gång gärna mena det han säger.