Efter snart 23 år som medlem kan man konstatera att Sverige inte kommit att tillhöra EU:s inre krets. Samarbetspartnern Sverige är oftast pålitlig och stabil, ibland motvillig men aldrig hängiven. Svenskar tar den fria rörligheten och den inre marknaden för givna, men är samtidigt dåliga på att utnyttja möjligheterna. Utbytesprogrammet Erasmus, till exempel, används i betydligt lägre grad av svenska studenter än dem från andra EU-länder.
Ingvar Carlsson var statsministern som ansökte om medlemskapet och han satt i samma position 1 januari 1995 när Sverige, Österrike och Finland blev medlemsland 13, 14 och 15. Men S och arbetarrörelsen i stort har sedan dess kommit att förknippas med misstänksamhet mot hela projektet, särskilt mot östutvidgningen på 2000-talet då Göran Persson varnade för risken för ”social turism”.
Medan allianspartierna med tiden fått högt profilerade EU-politiker, som exempelvis Gunnar Hökmark (M), Cecilia Wikström (L) och Fredrick Federley (C), representeras S i första hand av EU-motståndaren Marita Ulvskog. Samt av fyra ledamöter till som mycket få svenskar kan namnet på.
I denna kontext höll statsminister Stefan Löfven i Uppsala förra torsdagen ett linjetal om EU. ”EU är något större än oss själva och vår gemensamma framtid”, sade han. Han uppehöll sig länge vid hoten, de inre och de yttre, mot unionen. Extremism och populism hotar samarbetet och gränskontrollerna mellan länderna är tills vidare ”ett nödvändigt ont”. ”Vi måste axla ansvaret och leverera bättre svar på dagens utmaningar”, sade Löfven.
Mindre pliktskyldigt blir det när Löfven kommer in på EU:s ”sociala pelare” som enligt planen ska antas på det extra toppmötet i Göteborg om tre veckor. Statsministern spricker upp som om den svenska modellen nu ska spridas över Europa. Han har ju till och med skakat hand med Macron som bedyrat att han gillar hur det fungerar i Sverige. Men så blir det naturligtvis inte. De vaga icke-bindande formuleringarna i pelarna, om rättvisa och jämställdhet, är förvisso bra i sig, men alla som räds ökad överstatlighet kan nog vara lugna på den här punkten.
Brexit kommer att röra om i EU-hierarkin och Sverige blir ett av de viktigaste länderna utanför eurozonen. Då gäller det att positionera sig om inte Sverige och de östliga medlemsstaterna ska bli mindre relevanta i den ekonomiska union som utkristalliserar sig, den som närmast i december har bankunionen på sin agenda.
Stefan Löfven har rätt i att EU är större än oss alla. Och det finns större möjligheter än på länge att göra skillnad i unionen. Emmanuel Macron har på några månader svept in och ingjutit hopp. Sverige kan också göra skillnad på exempelvis miljö- och energiområdet. Mer av action och mindre av pliktskyldigt prat krävs av regeringen. Det finns EU-parlamentariker som vet hur man gör.