Var de aktivister som fanns på denna båt beväpnade med annat än knivar och järnrör, i strid mot de regler som satts upp för Ship to Gaza? Vilka order hade egentligen kommandosoldaterna? Var det verkligen omöjligt att ta kontroll över båtarna utan att nitton personer dödades?
Ingen vet i dag säkert. Men bakom dessa frågor om själva händelseförloppet finns en större fråga: Vilka analyser av situationen och den tänkbara händelseutvecklingen hade man gjort i den israeliska ledningen? Vad har man trott sig uppnå? Hur kunde man få för sig att genomföra en aktion av detta slag på det som i havsrätten brukar kallas det fria havet? Frågorna ställs också i Israel.
Att Ship to Gaza till stor del hade ett propagandistiskt syfte är självklart. Företrädare för aktionen har tydligt klargjort att målet har varit att få omvärlden att ta ställning mot den israeliska sjöblockaden. Demonstrationseffekten har varit det viktiga – Israel och Egypten blockerar landförbindelserna men släpper ändå igenom förnödenheter som levereras genom olika hjälporganisationers försorg.
Men vad är så upprörande med att vilja bryta sjöblockaden? Det finns ett avtal mellan Israel och den palestinska myndigheten som ger Israel ansvar för säkerheten i vattnen utanför Gaza. En fullständig maritim blockad är något helt annat.
Den allmänna tolkningen av folkrätten är att ingen ensidig blockad av detta slag kan proklameras om inget krigstillstånd råder – och det gör det inte i dag, vad man än i övrigt kan säga om Hamasstyret i Gaza.
En aktion av detta slag är inte tillåten på internationellt vatten och ingenting tyder i dag på att båtarna var lastade med annat än materiel för humanitär hjälp. Israel hade kunnat kräva en kontroll av att inga vapen fanns i lasten eller en särskild kontroll av den båt från Turkiet som inte ingick i den ursprungliga konvojen, för att sedan låta den humanitära hjälpen gå vidare.
Ett sådant krav hade kunnat få internationell förståelse. I stället har man utlöst en tragedi för de drabbade och en politisk katastrof för Israel. Den viktiga men hårt ansträngda relationen till Turkiet har antagligen skadats för lång tid framåt. Kritiken från EU är stark. Kommentarerna från USA är knapphändiga men tyder inte på någon större förståelse för det israeliska handlandet. Däremot har Israels regering försett fiender som Iran med nya argument.
Den israeliska misstron mot Hamas och andra militanta grupper, är i och för sig välgrundad. Men den israeliska aktionen motverkar varje rationellt försök att till sist uppnå en rimlig samexistens med palestinierna – i ett läge när kontakterna med syfte att åter få igång förhandlingar har intensifierats, den palestinska politiken på Västbanken gått in i ett skede av konstruktiv uppbyggnad och de kringliggande arabstaterna vill få igång en ny fredsprocess.
Premiärminister Netanyahu besöker just nu USA för samtal med president Obama. Vill han lägga ut dimridåer för att dölja att han pressas allt hårdare att acceptera nya förhandlingar? Vill han åter göra förhandlingar omöjliga? Eller har han inte full kontroll över den regering han leder?