Inga konkreta exempel förekom – bara svepande påståenden. Sålunda påstods studieförbundet Ibn Rushd, med sex distrikt och hundratusentals studietimmar, vara en organisation som hotade demokratin. För att stärka sin trovärdighet hänvisade Hägg till den antirasistiska tidskriften Expo som skulle ha varit den enda som vid sidan av henne själv vågade säga sanningen.
Förargligt nog har Expos medarbetare Jonathan Leman klargörande bemött Häggs påståenden (Expos blogg 4/6). Expo, som samarbetat med Ibn Rushd i utbildningar om intolerans reagerade när Ibn Rushd bjöd in en rabiat brittisk föredragshållare, Yvonne Ridley, som många förknippar med antisemitiska attityder, på samma sätt som man tidigare reagerat när till exempel ABF bjudit in tvivelaktiga föredragshållare. Men, påpekar Leman, det ger oss inte ”rätten att hålla grupper kollektivt ansvariga genom att samla enskildas förehavanden på ett gemensamt skuldkonto”.
Det viktiga är vad människor själva uttrycker för åsikter, inte vilken religiös eller kulturell bakgrund de har eller vad andra med liknande bakgrund har gjort. Leman, med en bakgrund i Svenska kommittén mot antisemitism, konstaterar också att Hägg i olika debattinlägg använder begreppet ”islamistisk” på samma sätt som begreppet ”sionistisk” används inom den antisemitiska miljön.
Det är inte acceptabelt. För att vända på saken – det finns socialdemokratiska partimedlemmar som medverkat vid inbjudningar till antisemiter, men det ger ingen rätten att insinuera att S som parti är antisemitiskt. Samma logik måste gälla för muslimer. Det finns socialdemokratiska gräsrötter som reagerat på Häggs utfall (Dagens Arena 31/5). Men det vore välgörande om också någon på högre nivå sade ifrån. Ska Socialdemokraterna verkligen ha en representant i riksdagen som sprider konspirationsteorier av detta slag?