Argumenten är generande enfaldiga. Kultur är för dyrt, kommuner får inte ge understöd till enskilda personers uppehälle och stöd till det fria ordet är en form av utrikespolitik och därmed ingen kommunal uppgift.
Det som började med ett försök att stoppa fristadssystemet i Gävle har nu tagits vidare till nationell nivå genom en anmälan till Förvaltningsrätten. Sedan de tre röstats ned i kommunfullmäktige vill de att hela systemet ska förklaras olagligt.
Enfalden finns på flera håll. Kommunstyrelsens ordförande i Nacka, Mats Gerdau (också M) jämförde i somras fristadssystemet med fristaden Christiania i Köpenhamn ”där droger flödar”.
I verkligheten är fristadsrörelsen elleer ICORN, International Cities of refugee Network, ett samarbete mellan städer i många länder för att hävda kulturens frihet i en tid av tilltagande censur och förföljelser. Genom att ge författare eller andra kulturutövare en tillfällig fristad och ett andrum visar man att kulturens frihet angår oss alla. Uppsala är en av de åtta svenska städer som deltar.
Det går alltid att använda pengar till annat – med de tre moderaternas argumentering ska vi inte ha några bibliotek eller några gästspel av utländska musiker heller. Den som vill kan givetvis hävda att stöd till det fria ordet inte är en kommunal kärnuppgift. Men vissa saker är så självklara att de inte ska behöva beskrivas i författningstexter.
Kommunala kulturstipendier är inget nytt påfund. Varför skulle de inte kunna användas på detta sätt?
Det är naturligtvis lätt att se både kulturfientlighet och ett drag av främlingsfientlighet i kampanjen mot fristadstanken. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth och Moderaterna på riksnivå har sagt ifrån mot sina partivänner. Att de tre och deras anhängare på andra håll skulle kunna lyckas med sin framställning till Förvaltningsrätten är svårt att föreställa sig.
Men de är i full färd med att skada sitt partis trovärdighet i kulturfrågor.