Sista ordet är inte sagt ännu, men EU-parlamentets påverkan på EU:s långtidsbudget (2014–2020) tycks ha varit av godo. I går presenterades en överenskommelse som bland innebär mindre pengar till jordbruksstöd, och mer till miljösatsningar och åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Förutsättningen för att budgeten ska godkännas av respektive lands parlament och av EU-parlamentet bedöms som god.
EU-ledarna i ministerrådet klubbade i februari en budget som kan betraktas som en åtstramningsbudget på 960 miljarder euro. Som vanligt var då främst Frankrike, men också Polen, starkt drivande i att inte röra det omdiskuterade jordbruksstödet, som ensamt slukar hela 40 procent av budgeten. Denna låsning har bestått i decennium efter decennium och gradvis urholkat förtroendet för hela EU.
När EU-parlamentet för första gången fick medbestämmande bröts förlamningen och vi kan nu se fram emot en mer rimlig hantering av pengarna, särskilt som man också fått igenom en omförhandling av budgeten 2017, halvvägs in i perioden. Mindre pengar och hårdare miljökrav, det är budskapet till unionens bönder.
Det är mycket möjligt att även ministerrådet hade kommit till samma slutsats i dag. Mycket har hänt sedan februari och det talas generellt mycket mindre om åtstramning när krisländernas ekonomi diskuteras. Med februaribudgeten riskerade en hel del av strukturprogrammen att få avbrytas, med ytterligare arbetslöshet i länder som Spanien och Grekland som en sannolik konsekvens.
En avgörande faktor i förhandlingarna tycks ha varit att Irland under det första halvåret är EU:s ordförandeland. Ett av de hårdast drabbade krisländerna, således, och premiärminister Enda Kenny och hans regering hyllas nu för sina insatser av såväl EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso som Martin Schulz, talman i EU-parlamentet. Irland visade tidigt under krisen att man ville angripa problemens rötter och att man bestämt sig för att ta sig igenom de besvärliga tiderna. I bästa fall kan den irländska ”kavla upp ärmarna-strategin” fortplanta sig till fler länder.
EU-budgeten omfattar mycket pengar, men dock bara cirka en procent av medlemsländernas samlade BNP. Ändå är det förstås av yttersta vikt att pengarna används på bästa sätt. Sveriges del av utgifterna, 32 miljarder kronor, måste göra verklig nytta och används inte pengarna ska de betalas tillbaka till respektive land. Detta har inte gjorts tidigare, men kommer nu att göras.
Förtroendet för EU borde öka i Sverige när folkvalda ledamöter fått lika stort inflytande som franska bönder eller spanska fiskare. Om nämnda ledamöter kunde hållas på ett ställe i stället för två (Bryssel och Strasbourg) skulle förtroendet öka ytterligare. Men detta lär inte ske, inte under de kommande sju åren i alla fall.