Sjukvården kan bli Kristdemokraternas biljett till att stanna kvar i riksdagen efter valet. Vården har det senaste halvåret seglat upp som den viktigaste valfrågan, tillsammans med integrationen. Partiernas reaktioner kan verka något yrvakna, som Centerns vurm för sjuksköterskornas löner och vidareutbildning vid kommundagarna härom veckan.
KD bestämde sig tidigt för att prioritera vårdfrågorna. Det har märkts i ett antal förslag, om till exempel vårdteam, men främst i retoriken. ”Vi ska återupprätta välfärdslöftet”, sade Ebba Busch Thor i sitt tal vid rikstinget i Uppsala i oktober. Någon dag senare petades dock den profilerade Emma Henriksson, ordförande i socialutskottet, från partiets presidium till förmån för Lars Adaktusson. Det var ett beslut man kan få anledning att ångra.
Mest yrvaken är ändå socialdemokratin. Först fick den mest oerfarne ministern, Gabriel Wikström, ansvaret för sjukvården. Sedan tog Annika Strandhäll över, men hennes socialministerportfölj tyngs av ansvaret för de krisande socialförsäkringarna. Socialdemokraterna tycks ha räknat med att BB i Västernorrland mest är en fråga för landstingsväljarna där. Och dessutom finns ju de största problemen i Stockholmslandstinget där alliansen styr, har man tänkt.
Befolkningen ökar och därmed också välfärdsbehoven. Klassrummen blir trängre, liksom äldreboenden. Men när det gäller vården och köerna blir konsekvenserna värre. Utöver de ökade behoven finns här också strukturella problem i botten. Dessa handlar om vårdköerna och om tillgängligheten. Folk får inte vård när de behöver och till slut hamnar de på akutmottagningen och där får de flesta vänta i över fyra timmar (UNT 7/2).
Problemen med vårdkedjan tycks eviga. På marginalen har åtgärder som vårdgarantin och kömiljarden ändå haft viss effekt. Men kömiljarden togs bort när S-regeringen tillträdde 2014. Det är långt ifrån bara därför köerna blivit längre, men det har knappast hjälpt. Busch Thor skrev på SVT Opinion (6/2) att sjukvården borde ”lämnas över till staten”. Hon skrev inte uttryckligen att landstingen ska läggas ned, men varför skulle inte kommunerna kunna möta behovet av primärvård på samma sätt som med skolan och omsorgen?
Skandalen med Nya Karolinska beror inte så mycket på alliansstyret i Stockholm (där för övrigt enighet rådde om beslutet 2010) som på landstingen i sig. Samma problem med skenande kostnader kan ses när Akademiska sjukhuset i Uppsala bygger ut. Och det kan ses i snart sagt varje budget för varje storsjukhus runt om i landet.
Finansminister Magdalena Andersson (S) föreslog i tisdags en statlig utredning som granskar affären Nya Karolinska. De större partierna vill dock ogärna stöta sig med sina region- och landstingspolitiker. I sjukvården finns ett politiskt utrymme som Ebba Busch Thor utnyttjat, hittills tämligen ostört.