Antalet sjukskrivna i Sverige har börjat minska igen. Hösten 2015 fick Försäkringskassan regeringens uppdrag att minska sjuktalen och sedan dess har avslagen på ansökningar om sjukpenning, nya sjukskrivningar och förlängningar, tredubblats. Såväl de sjuka som sjukskrivande läkare börjar nu sparka bakut och kallar sjukförsäkringen inhuman, vilka många medier och även UNT:s ledarsida (25/1) uppmärksammat.
Socialminister Annika Strandhäll (S) säger att ”sjuka ska känna sig trygga” (DN Debatt 24/1) men samtidigt att målet om att färre ska vara sjukskrivna ligger fast. Strandhäll anser också att Försäkringskassan måste bli bättre på att förklara sina beslut, alltså varför den sjuke blir av med sin sjukpenning och i stället måste söka jobb. Regeringen ska också undersöka varför så få övergår från sjukpenning till sjukersättning, den nivå som tidigare kallades förtidspension. Antalet nya som får sjukersättning har sjunkit till rekordlåga 8 600 förra året.
Allt det här låter väldigt bekant, och är det också. Under mars-september 2004 nekades 2 741 personer sjukpenning helt - antingen drogs den in eller också fick de ingen sjukpenning från början (DN 7/2 2005). För att förstå detta måste man gå tillbaka ytterligare drygt fem år i tiden, till 1998 när sjukskrivningarna började öka drastiskt. Toppnivån nåddes 2003, då 130 000 svenskar hade varit sjukskrivna i minst ett år.
Det är fortfarande inte klarlagt vad som orsakade sjukskrivningsboomen. Den vanligaste ståndpunkten är att 1990-talskrisen bidrog starkt, på grund av besparingarna inom skola, vård och omsorg. En mer cynisk förklaring är det framväxande internet. Många kunde på några minuter få fram symtomen på det nya fenomenet utbrändhet, gå till sin husläkare och bli sjukskriven på obestämd tid.
Den dåvarande regeringen satte upp målet att halvera sjuktalen. Den viktigaste åtgärden var att överföra tiotusentals långtidssjukskrivna till den lägre sjukersättningen. Men man genomförde också en utredning som resulterade i delvis nya instruktioner till Försäkringskassan. Arbetsförmågan var det som skulle styra sjukskrivningen, vilket tydliggjorde att sjukintyget bara var en del (om än en viktig sådan) av sjukskrivningsbesluten. Husläkaren har egentligen aldrig sjukskrivit någon, men periodvis har det verkat så då intygen närmast accepterats med automatik.
Resten är politisk närtidshistoria. Det blev alliansregeringen som 2008 genomförde den nya sjukförsäkringen med tydliga tidsgränser, rehabiliteringskedjan. Den låg helt i linje med tidigare utredningar, men övergången lämnade mycket i övrigt att önska. Exempelvis var den så viktiga kommunikationen mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen nästan obefintlig. Hanteringen av de sjukskrivna var också stelbent och i en del fall direkt felaktig. Regeringen fick backa på en rad punkter och sjukskrivningstalen började snart att öka igen.
Den viktigaste skillnaden mellan dagens försök att minska sjukskrivningarna och den förra regeringens är alltså att man nu går via myndigheten snarare än via en tydlig lagstiftning. På ytan är sjukförsäkringen nu generös, och den bortre gränsen togs bort för två år sedan, men likväl är det fler som får nej till sjukpenning av Försäkringskassan.
En annan skillnad är uppslutningen för de sjukskrivna från omgivningen. Under 2010-2011 gick delar av Svenska kyrkan, läkarkåren och LO samman i protesterna mot sjukförsäkringen, till exempel i Påskuppropet 2011. Nu är det ganska tyst, vilket delvis beror på att de politiska motståndarna också vill se en stramare sjukförsäkring. Motstånd finns, som Solrosuppropet, men genomslaget är lågt trots att ”människor känner sig ifrågasatta och är förtvivlade” (ordförande Carina Wellton i Aftonbladet 11/12).
Allianspartierna bör ta strid för en rättvis och hållbar sjukförsäkring med en bortre gräns. Ingen som råkar ut för sjukdom i dag kan känna sig ”trygg” med det godtycke som råder när Annika Strandhäll får bestämma.