Det är ledigt på vänsterkanten i svensk politik och Jonas Sjöstedt vill förstås ta så mycket utrymme som möjligt. I sitt tal när Vänsterpartiets kongress inleddes på fredagen sade han visserligen att högern, alliansen och SD, är huvudmotståndaren i valet. Men i sak handlade det mesta om Socialdemokraternas svek med sin högergir. ”Gång på gång har de sagt nej när vi drivit förslag som innebär att de rikaste får bidra mer”, sade vänsterledaren.
Han gav tre färska exempel: uppgörelsen om höjd pensionsålder, beslutet att fler sjukskrivna nekas sjukpenning och talet om begränsad strejkrätt till följd av den långdragna konflikten i exporthamnen Göteborg. Sjöstedt kunde ha lagt till fler blocköverskridande överenskommelser. Något som verkligen fruktas i Vänsterpartiet är en ny regering över blockgränsen till hösten. Ett sådant scenario skulle minska V:s politiska inflytande drastiskt från en dag till en annan.
Vi kan förvänta oss mer av världsfrånvänd plakatpolitik med ett isolerat V. Ett typexempel är Sjöstedts utspel om att sänka riksdagsledamöternas löner, samtidigt som pensionerna ska höjas. ”Varför ska vi som sitter i riksdagen få tusenlappar i löneökning samtidigt som en fattigpensionär får nöja sig med några hundra?” var den retoriska frågan.
Det världsfrånvända består, som så ofta i V-politiken, i att ett fåtal rika ska bekosta stora reformer för flertalet människor. En tusenlapp mer i pension kostar tiotals miljarder, medan dagens värnskatt för höginkomsttagare enligt de flesta bedömare inte ger några intäkter alls till statskassan. För att inte tala om vad en lönesänkning för de 349 i den lagstiftande församlingen skulle kunna ge.
Men Vänsterpartiet generar sig inte, det får man ge partiet, och i förslaget till valplattform som ska beslutas i helgen riktas udden mot ”en liten ekonomisk elit har dragit ifrån oss andra”. ”Dessa mångmiljonärer har tillsammans med sina lobbyister, banker och storföretag fått en allt större makt över politiken och samhällsutvecklingen. Det är bara Vänsterpartiet som på allvar utmanar denna ekonomiska elit. Vi vet vilka som får betala priset för deras lyxliv.” Så det så.
Det har talats mycket om Vänsterpartiet de senaste veckorna. Inte så mycket om klasskampsfrågor, dock, som om att den förre partiledaren Lars Ohly trasslat in sig i Metoo-härvan och att de två mest framträdande V-kvinnorna, Ulla Andersson och Rossana Dinamarca, både valt att stiga ned från Jonas Sjöstedts sida. Låt vara att de gjort det av olika skäl. Sjöstedt står ensam kvar och drömmer om ett valresultat man inte haft sedan en kvinna var partiledare. Just det, Gudrun Schyman.
För övrigt slåss Sjöstedt och Schyman om samma väljare nu, med sina världsfrånvända budskap. Men det är bara en som drömmer om fyra procent i september, och det är inte Jonas Sjöstedt.