Redan i fredags utvisades den svenska ambassadören Stefan Eriksson från landet. Eriksson har som ambassadör för svensk politik utfört ett framträdande arbete och upprätthållit täta kontakter med den vitryska oppositionen. Inför valet 2010 stod den svenska beskickningen tydligt bakom vitryssarnas krav på fria val och mänskliga rättigheter.
Den hållningen har retat president Lukasjenko, som periodvis uppvisar stor nervositet och skärpt förtryck mot landets redan kuvade opposition. Efter att demonstrationer mot valfusk och repression briserade 2010, anklagade regeringen den svenska ambassaden för uppvigling och förberedelse av en kupp.
När Lukasjenko till slut förklarade Ambassadör Stefan Eriksson oönskad i landet, svarade svenska UD med att neka Vitrysslands nya ambassadör tillträde och uppmana två andra diplomater att lämna Sverige. Det föranledde Vitryssland att i går utvisa hela den svenska ambassaden.
Kunde upptrappningen av denna diplomatiska kris ha undvikits? Svenska UD:s beslut ska ses som en stark reaktion på en extraordinär provokation. Carl Bildt kunde förvisso ha nöjt sig med att stänga dörren för den inkommande ambassadören. Utsikterna av en överdriven motreaktion hade kunnat mana till större diplomatisk försiktighet, men en tydlig markering inför omvärlden var ändå önskvärd.
Utan svensk representation i Minsk är det svårare att ”fortsätta med ett än tydligare fokus på arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter i Vitryssland”, som Carl Bildt i fredags menade att man skulle göra. I brist på diplomatisk närvaro måste man förlita sig på människorättsorganisationer och andra EU-länders relationer till Vitryssland.
Det är något som i sig inte behöver hindra en effektiv bevakning av mänskliga rättigheter. När EU-ambassadörerna i Bryssel på fredag håller krismöte är det därför viktigt att Sverige är starkt drivande för åtgärder som går längre än diplomatiska markeringar. I bästa fall kan stödet till oppositionen och bevakningen i Vitryssland stärkas genom en enad krets av utrikesministrar.
Det har sina poänger att, som den svenska regeringen nu gjort, sätta ned foten mot Minsk. Under press visar sig Lukasjenko från sin sämsta sida – som omdömeslös despot som sätter den egna makten över folkets väl och ve.
Förhoppningsvis slår det tillbaka mot regimen och luckrar upp diktaturens grepp om landet.