Det var i torsdags som finansminister Anders Borg (M) presenterade ett förslag för hur statens utgifter ska finansieras ”krona för krona”. Där ingick en minskning av studiebidragen med 300 kr per månad. Samtidigt förespråkas att lånedelen höjs med 1 300 kr.
Men det är skillnad på bidrag och lån.
Att ett välutvecklat land som Sverige är i behov av en hög utbildningsnivå bland befolkningen ifrågasätter knappast någon. Det har tjänat Sverige väl att studier – även på universitetsnivå – är skattefinansierade. Men skulle inte studenterna, givet att utbildningen är avgiftsfri, i högre grad kunna stå för sina egna levnadskostnader?
Det är viktigt att komma ihåg att valet att studera innebär ett inkomstbortfall under de år man i annat fall kunde ha varit aktiv på arbetsmarknaden. Om lånebördan därtill blir tung, minskar intresset för att utbilda sig.
Skräckscenariot är att lågavlönade yrken, som trots det kräver högre utbildning, tappar i popularitet, samt att personer med bakgrund i resurssvaga hem väljer bort universitetet.
År 2011 kostade studiestöden svenska staten ungefär 22 miljarder kr. Borgs föreslagna minskning av studiebidragets nuvarande 2 828 kr per månad, till 2 528 kr, skulle innebära en besparing på omkring en – i sammanhanget futtig – miljard.
Speciellt populär bland unga väljare lär den miljarden heller inte göra honom.
Finland framhålls ofta som förebild i utbildningssammanhang, och där är situationen en helt annat. Inklusive det bostadstillägg som ingår i studiestödet får en finsk universitetsstuderande just under 4 500 kr per månad i rena bidrag.
Det är nästan 2 000 kr mer än vad M anser att motsvarigheten i Sverige är värd.
Mycket talar för att den finska satsningen kommer att löna sig och att Finland, till skillnad från i fredagens OS-semifinal i hockey, i slutändan står som vinnare.