Annie Lööf hade naturligtvis inget val. I ett brev till riksdagens konstitutionsutskott ber hon om ursäkt för att hon lämnat felaktiga uppgifter – ljugit, skulle en del säga – vid en utfrågning. Det var Ekot som i fredags avslöjade att Lööf i augusti 2012 uppgivit att en handling från Näringsdepartementet, vars chef hon är, aldrig hade lämnats ut till Ekot, trots att Ekot hade fått handlingen av en av hennes egna medarbetare.
Bakgrunden är att JO kritiserat senfärdigheten med att lämna ut samma information – om så kallad internrepresentation – till Aftonbladet. Aftonbladet fick vänta i tre dagar, men innan informationen kom till tidningen lämnade Lööfs medarbetare på eget initiativ ut den till Ekot.
Möjligen var det fråga om ett missförstånd mellan olika tjänstemän. Mer troligt är att det handlade om ett försök att ge ”rätt spinn” åt publiciteten. Hur som helst gav Lööf ett oriktigt svar vid KU-utfrågningen.
Lööf har själv varit ledamot av KU och inser rimligen sitt moraliska ansvar för att lämna korrekta uppgifter, liksom vilka konsekvenserna kan bli om man försöker slinka undan. Om tjänstemännen har vilselett sin minister så är det mycket allvarligt. Och det handlar inte bara om Konstitutionsutskottets nödvändiga uppgift att granska regeringsmakten.
Enligt JO finns en kultur inom regeringskansliet som innebär att man rutinmässigt på alla sätt försöker bromsa eller slippa undan varje begäran om att få ta del av offentliga handlingar. Det strider mot grundlagen och smittar av sig på andra nivåer i samhället, inte minst i många kommuner. Och regeringskansliets ansvar för att lag och rätt upprätthålls är oavvisligt.
Dessvärre finns det också politiker som har notoriskt svårt att acceptera dessa grundläggande principer. Göran Persson talade en gång föraktfullt om ”alla dessa bokstavskombinationer”, JO, JK, KU och andra som tillåter sig att ha synpunkter på regeringen.
Annie Lööf gjorde det enda riktiga som bad om ursäkt, och vann kanske några poäng. Men frågan är större än så.