Inom alla kulturyttringar går hela mänsklighetens förehavanden igen. Ungefär samma sagor har genom historien berättats på olika platser på jorden. Även religionerna har lånat av varandra. Musiken följer människorna – vår schottis härstammar från Skottland och modeflugan salsa är en korsning mellan engelsk countrydance och afrikanska rytmer. Folkloristiska mönster är förbluffande lika världen över.
Vi tillhör alltså alla den mänskliga kulturen, men var och en av oss är en unik individ och samhällen måste alltid utgå från den enskilda individen. Mångkulturen, däremot, gör individen till en representant för en grupp. Det är samma tankemönster som präglar Sverigedemokraterna, exempelvis deras våldtäktskampanj.
Jag har, som de flesta, många vänner som är födda i andra länder. Flera av dem har berättat hisnande historier om hur de utnyttnats i mångkulturens tjänst. Under det av Göran Persson (S) proklamerade ”mångkulturåret” förekom olika mångkulturella uppvisningar. En vän från Mellanöstern har berättat om hur hon vid en tillställning ombads att kalla sig muslim – trots att hon inte alls praktiserar religionen. En journalistkollega berättar hur han varje gång han sitter i en radiostudio presenteras som ”muslim” – trots att han har bott i Sverige sedan tonåren och inte är religiös. Ytterligare en vän bjuds in till multikulturella tillställningar av den enkla anledningen att hon inte ser svensk ut. Hon är nämligen adopterad.
Allt detta är exempel på ett samhällsfenomen som fungerar åtskiljande och utpekande snarare än förenande. Och eftersom ett av Sverigedemokraternas flitigaste skällsord är ”mångkultur” borde vi sluta att servera dem detta och i stället slå fast att vi inte ska betrakta varandra som representanter för grupper. En och samma människa kan ju ha mängder av identiteter. Och två från olika kulturer kan ha mycket mer gemensamt än två infödda svenskar.
Nej, människor ska inte sorteras i ”olika” grupper. Vi är individer. Och människor.