Den brittiska valrörelsen har inte börjat på det sätt som de två största partierna hoppats. David Cameron och de Konservativa hade räknat med en ganska bekväm resa fram till valdagen den 6 maj då regeringsmakten skulle återerövras från Labour. Premiärminister Gordon Brown och Labourpartiet hoppades i stället på att styrkeförhållandena skulle jämnas ut under valkampanjen.
I stället har opinionsmätningarna efter förra veckans partiledardebatt i tv - den första i brittisk historia - visat på en kraftig framryckning för Liberaldemokraterna, Storbritanniens tredje parti i storleksordning. Partiet är nu jämnstort med de två andra och i en mätning ligger Liberaldemokraterna först - ett par procentenheter före de Konservativa. Tidningen The Guardian pekar ut den liberale partiledaren Nick
Clegg som en lika trovärdig premiärministerkandidat som Brown och Cameron.
Hur valet verkligen går är en annan fråga. Men opinionsutvecklingen i Storbritannien illustrerar nästan övertydligt problemen med det brittiska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar - ett system som en del säger sig vilja införa också i Sverige.
Man kan tycka att tre partier med ungefär lika stort väljarstöd - kring 30 procent var - borde få ungefär lika många mandat i underhuset och att det största borde få flest. Men en sådan valutgång är med det brittiska systemet mycket osannolik. I varje valkrets vinner den kandidat som fått flest röster, även om andra kandidater tillsammans fått långt fler. För att vinna många mandat bör man ha sina anhängare koncentrerade så att man får en relativ övervikt i så många valkretsar som möjligt. Så är det till stor del för Labour och de Konservativa medan Liberaldemokraternas stöd är mer jämnt fördelat över hela landet.
Ett parti med jämnt fördelat stöd kan i princip komma tvåa i varenda valkrets utan att få ett enda mandat. Är tre eller flera partier jämnstora kan resultatet mycket väl bli att det parti som får flest röster ändå får lägst antal mandat. Omvänt kan det parti som fått minst stöd kassera in mandat i mängder om stödet råkar vara koncentrerat på ett geografiskt gynnsamt sätt.
Problem av det slaget var begränsade så länge som liberalerna, fram till 1980-talet hade klart mindre väljarstöd än de två andra. Man kunde räkna med att majoritet bland väljarna, absolut eller relativ, också gav en majoritet av mandaten i underhuset. Men styrkeförhållandena i väljarkåren har jämnats ut, och valsystemets avigsidor blivit tydligare i motsvarande grad.
Anhängare av systemet brukar hävda att det i stället ger starka regeringar och eliminerar risken att småpartier får ett orimligt inflytande. Men ett marginellt parti med enstaka mandat kan alltid försöka presssa fram fördelar i ett jämnt parlamentariskt läge, oavsett hur valsystemet ser ut. Inte heller stämmer det att val i enmansvalkretsar blir tydliga personval - partiernas roll är lika central i Storbritannien som i Sverige.
Det verkliga skälet till att bland andra Göran Persson och en del moderater ibland uttalat sig för det brittiska valsystemet är att de tror att antalet tänkbara regeringspartier då begränsas till två. På båda sidor utgår man från att det egna partiet alltid ska vara ett av dessa. Men det går inte alltid som man tror - med majoritetsval till det regionala parlamentet i Skottland hade de Konservativa, alltså ett av de stora partierna, inte fått ett enda mandat 1999.
Till allt detta kommer så ett avgörande politiskt faktum. Men majoritetsval i enmansvalkretsar kan man vinna regeringsmakten även om man har en tydlig majoritet av väljarna emot sig på valdagen. Och en stark regering bör först och främst uppfattas som legitim.