Men ju djupare de har övervägts, ju längre de har verkat, desto svårare är det att bryta nya vägar. 1948 togs beslut som fram till idag har styrt och ännu styr den säkerhetspolitiska relationen mellan de nordiska länderna. Sovjetunionen påtvingade Finland det så kallade Vänskaps- och biståndsavtalet som beskar Finlands handlingsmöjligheter. Försök att ansluta sig till det europeiska frihandelsområdet EFTA stupade på ett sovjetiskt veto.
Förhandlingarna i Karlstad 1948 då Sverige gjorde allt för att skapa ett nordiskt försvarsförbund, föll på att norrmännen vägrade ut sig. Det berodde på deras historiska erfarenheter. Kampen för oberoende 1905 hade lämnat ännu oläkta sår i synen på Sverige som en översittaraktig storebrorsnation. Därtill anklagades vi för att inte ha gått i krig till Norges hjälp 1940. Kriget hade övertygat norrmännen om att neutralitet inte erbjöd det skydd en liten nation behövde i en ond värld. Svenskarna däremot hade lärt sig den omvända läxan. Vi ansåg att ett enat Norden både kunde och borde stå fritt och oberoende i den växande konflikten mellan Sovjet och västmakterna.
Betraktar man de skandinaviska ländernas geopolitiska förutsättningar finns det tre ting att observera. Danmark relaterar alltid sin säkerhet till Tyskland. Behov av säkerhetspolitiskt samarbete föreligger bara när Tyskland ses som en fiende. I dagsläget, när Tyskland och Danmark är allierade inom Nato, är Danmarks alla säkerhetsbehov tillgodosedda.
Sveriges säkerhet är sedan snart tusen år förknippad med läget i Östersjön och efter 1809 med Finlands förhållande till Ryssland. Norge däremot är inriktat västerut, mot Atlanten och Norra Ishavet. Norrmännen tror inte att Sverige kan lämna säkerhetspolitiska garantier för stöd till Norge i detta område. Norsk säkerhetspolitik har sedan 1948 handlat om både ”livrem och hängslen”. En säkerhetspolitisk livrem från Nato är nödvändig men också ett par bilaterala hängslen från USA. Utifrån detta perspektiv är det orealistiskt att förvänta sig ett försvarssamarbete med Norge utanför Natos ramar. Även Danmark vilar tryggt i sin situation och har inget behov av samarbete med Sverige.
Finland kan vara intresserat, men skall det leda till konkreta steg krävs att Sverige har något att erbjuda (vilket vi inte har) och att vi är beredda att komma till hjälp (vilket historien tycks bevisa att vi inte är!).
Låt oss därför konstatera att svenska politiker som talar om ett nordiskt försvarsarbete, gör det utifrån tre förutsättningar.
Man är okunnig om de säkerhetspolitiska grunderna.
Man tror sig härigenom kunna undvika diskussioner om mer pengar till försvaret.
Man ser det som en väg att undvika politisk kamp om ett Nato-medlemskap.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.