– Nej, Dilma är inte populär, men hon har Lulas ansikte. Därför röstar man på henne, sa taxichauffören i Salvador de Bahia några dagar före valet.
Jag mötte aldrig någon som tvekade om vem som skulle efterträda Luiz Inácio Lula da Silva som president i Brasilien. Ingen kunde som Dilma Rousseff från Lulas Arbetarpartiet förkroppsliga kontinuitet lika väl – i ett val där ingen av kandidaterna argumenterade för ”förändring”.
I Brasilien betyder status quo just nu att farthållaren skruvar fast gasen i botten. Magasinet Exame gjorde härom veckan ett temanummer om vilket land som Lula lämnar efter sig. Några exempel:
Under Fernando Henrique Cardosos tid som president 1995 till 2003 växte BNP per capita med 3,5 procent. Under Lulas tid har den växt med 33,5 procent.
Den brasilianska medelklassen, vars hushållsinkomst är mellan 4 500 och 19 500 kronor i månaden, har ökat från 39 procent av befolkningen 2003 till över hälften i dag. Hushållskonsumtionen har dessutom fördubblats sedan 2003, och förväntas 2015 ha ökat med lika mycket till. År 2009 sålde Volvo fler lastbilar i Brasilien än i USA. Göran Perssons dukade bord 2006 bjöd inte annat än fiskpinnar och lättöl jämfört med Lulas grillbuffé och fria drinkar.
Men flera latinamerikanska länder har stått inför detta bord tidigare. Argentina och Uruguay i början av 1900-talet och efter Andra världskriget, och Venezuela på 1970-talet till exempel. Tre olika men sammanflätade helveten har hittills alltid satt stopp för festen: populism, militärdiktatur och inflation.
Latinamerikanskas populister har i alla tider lovat att spendera pengarna på ”folket”, och sedan gjort det. Och när det blivit uppenbart för alla med insyn att katastrofen är nära har militärerna ingripit för att stoppa det sista i egen ficka. Därmed har militärerna dessutom förhindrat medborgarna från att i demokratiska val ge populisterna det politiska kok stryk de varit värda. I stället har populisterna levt kvar som martyrer och ideologiska fäder för den ena rörelsen efter den andra.
Om militärerna inte tagit makten har populisterna fortsatt spendera men med lånade pengar. Helvetesvandringarna har sedan alltid slutat i inflation och devalvering av valutan, så att människors besparingar försvunnit och de dukade borden förstörts.
Men dessa scenarier känns i dag oerhört långt borta. Brasilianarna har röstat på en kvinna utan politisk utstråling, som är efterföljare till en president som valts och avgått enligt konstitutionens alla regler. Och i sitt tacktal på söndagskvällen förklarade Dilma Rousseff att hennes främsta mål är att ha ordning på statens finanser så att inflationen hålls nere och pengarna till de sociala projekten finns kvar.
Det är i just Salvador de Bahia i det fattiga nordöstra Brasilien som historieläxan varit hårdast, och det var här som stödet för Dilma Rousseff i söndags var som starkast. Sällan har värdet av demokratisering varit tydligare.