Ett järnrör har ett enda tänkbart användningsområde – för den som inte är i byggbranschen. Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling beväpnade sig med järnrör från en byggnadsställning efter att de tre gett sig på en berusad man och en ung kvinna på Kungsgatan i Stockholm 2010. Ekeroth filmade dessutom själv alltsammans med sin mobilkamera.
Dessbättre kom polisen. Men vad hade hänt om ingen polisbil funnits i närheten?
Några månader senare valdes Sverigedemokraterna in i riksdagen. Väljarna visste inte då – men nu vet alla – att Sverige har fått ett riksdagsparti där personer i den högsta ledningen är beredda att själva, utan ombud, gå till våldsamt angrepp mot andra människor på gatan. Den som blir slagen i huvudet med ett järnrör får troligen mycket allvarliga skador och överlever kanske inte.
Almqvist och Ekeroth är inga ansvarslösa ungdomar som råkat dricka för mycket öl. Almqvist var till i går partiets talesman i ekonomisk-politiska frågor – motsvarigheten till Anders Borg och Magdalena Andersson, den som skulle bli finansminister om SD fick bilda regering. Ekeroth var rättspolitisk talesman, motsvarigheten till Beatrice Ask, den som skulle bli justitieminister i en SD-regering – en justitieministerkandidat som deltar i och filmar en potentiellt brottslig handling och därefter försöker ge en vilseledande bild av händelsen genom att sprida en hårt klippt version av filmen.
Men originalfilmen har funnits hela tiden. Förmodligen har den spritts internt som ett sätt för de tre att visa hur föraktfullt de vågar uppträda mot andra och hur smart de duperar polisen när den väl kommer till platsen. Att mentaliteten inom stora delar av Sverigedemokraternas medlemskår är just sådan är ingen nyhet – det kan följas dagligen på olika bloggar - och demonstrerades så sent som i onsdags genom de hyllningar som skickades till Erik Almqvists sida på Facebook.
Man kan inte föreställa sig annat än att partiets ordförande Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder varit medvetna om detta. Almqvist och Ekeroth hör till deras närmaste förbundna. Allt talar för att Åkesson sett filmen – och alltså inte gjort något förrän Almqvist och Ekeroth offentligt ertappades med att ljuga om det som hände.
Om Åkesson hade menat allvar med talet om ”nolltolerans” mot rasism, kvinnoförakt och olämpligt uppträdande, så hade han gripit in långt tidigare. Nu är det enda anständiga att han själv avgår, sedan det bedrägliga i hans egen marknadsföring av partiet exponerats.
Men något sådant lär inte ske. Åkesson vet mycket väl vilka stämningar som finns i medlemskåren och anslöt sig till partiet när den öppna rasismen var ännu mer framträdande. Skulle han nu försöka driva igenom ”nolltolerans” blir inte mycket kvar.
En tänkvärd illustration är att SD:s ungdomsförbund redan offentligt angripit partiledningen för att den offrat Almqvist i ett försök att rädda ansiktet. I går sade Åkesson att beväpningen med järnrör inte innebar någon ”politisk överträdelse”.
UNT granskade i en serie ledare våren 2009 olika aspekter av Sverigedemokraternas politik. Inget har i grunden ändrats sedan dess.
Till skillnad från Ny demokrati 1991 har SD sin bakgrund i en uttalat nazistisk organisation och har en kärna av aktiva som medvetet försöker modernisera den ”klassiska” rasismen genom att i stället för ”ras” tala om ”kultur”. Att det är fråga om kodspråk för invigda visas tydligt av hur också människor som vuxit upp i Sverige stämplas som ”osvenska” om de har rötter på annat håll – Almqvists utfall mot komikern Soran Ismail är ett enda i en närmast oändlig serie exempel.
Partiet skiljer sig, liksom högerextrema partier i resten av Europa, från den traditionella fascismen och nazismen genom att inte propagera för diktatur. Men att man med formellt demokratiska medel vill driva ut alla som inte uppfattas som ”svenska” ur samhället är uppenbart. Om personer som slåss med järnrör skulle acceptera att lämna makten om de förlorar ett demokratiskt val är en helt annan fråga.
Det finns väljare – och också partimedlemmar – som velat tro att SD blivit ett någorlunda normalt parti. För den tron finns ingen grund alls.
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör