I den slås bland annat en prioritering av trafikslagen fast. Först kommer gångtrafik. Som nummer 2 kommer cykling, som nummer 3 kollektivtrafik och nummer 4 biltrafik.
Som var och en som rör sig i Uppsala kan se är det en prioritering som inte håller i praktiken. Det är fortfarande bilen som står i centrum för trafikförsörjningen även om det medges att det finns ansträngningar att stärka de andra trafikslagen. Uppsala ska bli Sveriges bästa cykelstad, heter det och för att försöka nå det målet anläggs snabbcykelbanor och cykeltrafiken underlättas på andra sätt. För gående sker det också förbättringar. Gångbanor breddas på bekostnad av utrymme för bilen som ett exempel. Och kollektivtrafiken prioriteras på sina ställen framför bilen.
Det finns dock ett problem i Uppsalatrafiken och det är svårigheterna att upprätta ett gott förhållande mellan de olika trafikantslagen. Många bilister ser rött när de ser en cyklist och detsamma gäller cyklisters syn på bilförare. I insändare och replikskiften i offentliga rum och i tryckta och sociala medier blottas den ömsesidiga misstron. Fotgängare tycks stå vid sidan och se på.
De flesta cyklister är mönstergilla trafikanter och skulle aldrig drömma om att framföra sitt fordon utan lyse när det är mörkt eller cykla mot trafikriktningen eller använda trottoaren som cykelbana. Men det finns åtskilliga cyklister som på ett rent infantilt vis helt tycks strunta i såväl hur lagstiftningen reglerar cykeltrafikanters framfart som vanligt hyfs och normal hänsyn till andra människor i trafiken. Den sortens beteende väcker framför allt bilisters ovilja men också exempelvis gåendes rädsla i trafiken.
Samtidigt finns det hänsynslösa bilister som nonchalerar de mer utsatta trafikantgrupperna och låter bli att släppa fram gående och cyklister även när dessa har företräde. Det finns dock en väsentlig skillnad mellan vårdslösa cyklister och vårdslösa bilister. En bilförare som bryter uppenbart mot lagen skulle sannolikt stoppas direkt och lagföras medan cyklister som bryter mot lagen lättare kommer undan.
Man skulle önska en ny trafikantkultur i Uppsala där alla trafikslag visar hänsyn i trafiken, att alla blev vuxna ansvarsfulla trafikanter och ser sig själva som delar av en gemensam helhet. I väntan på en sådan metamorfos är det nödvändigt med klara och tydliga avgränsningar mellan de olika trafikslagen, så att det blir tydligt fel när exempelvis en gående promenerar på cykelbanan eller när en cyklist kör mitt i biltrafiken.
Det är också nödvändigt med större övervakning av trafiken så att de trafikanter som gör fel blir medvetna om det och kan ändra sitt beteende.
Uppsala är en utmanande stad för alla trafikanter men därför är det desto viktigare att alla gör sitt bästa och slutar nonchalera de regler som finns.