Bakgrunden är inte The Guardians publicering av material om den amerikanska och brittiska övervakningen av internationell datatrafik utan en helt annan avlyssningsskandal. Tidningen News of the World hade avlyssnat en rad kända och okända personers röstbrevlådor – inräknat den som tillhörde en mördad skolflicka – och mutat offentliga tjänstemän. Övertrampen var så flagranta att tidningen helt enkelt lades ned. Det redan tidigare låga förtroendet var helt förbrukat.
I veckan inleddes rättegången mot dåvarande chefredaktören Rebekah Brooks. Bland de åtalade finns också Andy Coulson, som när skandalen avslöjades hade gått vidare från News of the World till att bli David Camerons presstalesman. Cameron själv var umgängesvän med Brooks.
Ändå överlevde Cameron avlyssningsskandalen. Men tilltron till hans omdöme i alla frågor som gäller relationerna mellan staten och medierna är borta. När The Guardian tidigare i höst började publicera information från NSA-avhopparen Edward Snowden beordrade Cameron att hårddiskar hos redaktionen skulle förstöras. Informationen på dessa fanns naturligtvis redan kopierad på annat håll, bland annat i USA.
Nu hotar Cameron The Guardian med domstol om tidningen fortsätter att publicera material om amerikansk och brittisk dataavlyssning. Storbritanniens säkerhet sägs vara hotad. Men var och en förstår att det snarare handlar om att Storbritanniens egen roll i den datainsamling, som den amerikanska säkerhetsorganisationen NSA bedriver runt om i världen, riskerar att bli ännu mer uppenbar. Och The Guardian – en av världens mest respekterade dagstidningar – har säkerligen redan sett till att viktig information finns i säkerhet på ställen dit det brittiska rättsväsendet inte når.
Storbritannien räknas ofta som demokratins vagga, men varken yttrande- och tryckfriheten eller andra inslag i det fria styrelseskicket finns preciserade i någon grundlag. Allt bygger på tradition och sedvanerätt.
Kontrasten mot Sverige, där sådant som ensamansvar, offentlighetsprincip, meddelarfrihet och förbud mot förhandsgranskning regleras i en särskild grundlag är stor. En annan skillnad är att de svenska mediernas organisationer gemensamt har formulerat spelregler för press, radio och tv och skapat ett eget system för att beivra övertramp.
Ändå förekommer det att svenska debattörer efterlyser statliga övervakningsorgan för medierna. Säkert kommer en del att peka på den nya brittiska nämnden som ett efterföljansvärt exempel. Men det finns inget som talar för att pressetiken blir bättre med statliga pekpinnar och större möjligheter att åtala tidningar eller enskilda journalister.
Konsekvensen av allt för många lagregler är med största sannolikhet den rakt motsatta. Om man försöker precisera god pressetik i lagparagrafer så lyfter man i praktiken bort mycket av det dagliga ansvarstagandet för olika publiceringsbeslut från redaktionerna.
Ingen redaktör behöver ställa sig frågan om den ena eller andra publiceringen är förenlig med god yrkesetik eller god publicistisk sed – det viktiga blir i stället hur lagen råkar vara formulerad. Nivån kan bli lägre i stället för högre.
Och de som vill reglera mera med pressetiken – eller den nationella säkerheten - som ursäkt förtjänar alltid att misstros. Det är sällan etiken som engagerar utan snarare insikten om att en fri press kan berätta om sådant som företag, myndigheter, organisationer eller privatpersoner inte vill ska bli känt för allmänheten. David Camerons uppträdande under hösten är ett bra exempel.