Under veckans Eurovision Song Contest har bilden förstärkts ytterligare. Den stajlade programledartrion dansade och sjöng med artisterna under invigningsfesten och varje tävlingsbidrag har föregåtts av en slogan – inte om bidraget eller nationen, utan om värdlandet eller huvudstaden. Land of poetry, Land of snow och Land of water, blandades med Sport city, Sunny city och City of jazz. Innan Israels poppiga ”Time” presenterades Azerbajdzjan som Holy land, vilket underströks av vackra bilder från kyrkor, moskéer och synagogor. Allt syftar till att måla upp bilden av ett modernt och naturskönt land med ett rikt sport- och kulturliv.
Problemet är att bilden är för bra för att vara sann. Bortom tävlingen i Kristallpalatset, som stod klart så sent som i april, finns en annan verklighet. En verklighet där minst 300 familjer ska ha vräkts från sina hem för att bereda plats åt den specialbyggda arenan. Där människor saknar religionsfrihet, demonstranter slås medvetslösa, journalister tystas och regimkritiker straffas med fängelse. Det är dock ingenting de internationella gästerna ska få se. I äkta Potemkin-kulissanda har en mur byggts från flygplatsen till Baku för att dölja usla bostäder och områden som förorenats av landets massiva oljeproduktion.
De som styr både Azerbajdzjan och Eurovision Song Contest är familjen Alijev. Ilham Alijev ärvde presidenttiteln när hans pappa gick bort 2003 och den 15-åriga sonen klassas som landets kronprins. Presidentfrun Mehriban är ordförande i kommittén som organiserar musikfestivalen och en av svärsönerna spås medverka under kvällens final. Det råder ingen tvekan om att ambitionen är att Eurovision Song Contest ska fungera som Azerbajdzjans biljett in i den europeiska kultur- och nöjesindustrins finrum och att det lilla landet med sina storslagna hotell vid Kaspiska havet hoppas bli en turistmagnet.
Den enda tävlingsdeltagaren som hittills har agerat mot regimen är Sveriges Loreen, som under den gångna veckan har träffat företrädare för organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati i Azerbajdzjan. När hon under presskonferensen efter torsdagens semifinal fick en fråga om dessa möten uppmanade konferenciern de samlade att inte förstöra ”den goda stämningen” varpå Loreen svarade undvikande. Hade hon tagit ställning hade hon riskerat att bli diskvalificerad från kvällens final.
Svaret i sig spelar dock ingen roll. Bara att frågan ställdes, och väckte reaktioner, visar att det är fullt möjligt för deltagare i internationella tävlingar att göra tydliga markeringar för mänskliga rättigheter utan att bryta mot arrangörernas regelverk. Nu är det upp till Europa att visa att vi – precis som Loreen – ser verkligheten bortom Alijevs kulisser.