När Uppsalas kommunfullmäktige i kväll godkänner detaljplanen för kvarteret Seminariet – om inte Moderaterna eller Socialdemokraterna byter fot blir det ett ja – har man tagit ställning för att rasera ett riksintresse. Det är viktigt att hålla isär diskussionen om bevarandet av en unik kulturmiljö och frågan om hur och var det ska byggas bostäder i den nyblivna och lite yrvakna storstaden.
Det finns ingenting som tyder på att inflyttningen till Uppsala kommer att avstanna, men det finns förstås en gräns för hur trångbodd staden kan bli utan att förlora sin attraktivitet och därmed tillväxtpotential. Det svåra är dels att hålla en tillräckligt hög byggtakt, dels att planlägga områden där byggandet kan ske.
Betraktat med det perspektivet, kan det tyckas som om striden om kvarteret Seminariet handlar om hur och var de olika partierna vill att Uppsala ska växa. Men att resonera så är att förminska både hur allvarlig bostadsbristen är och hur viktigt Seminarieområdet är. Förra året byggdes 1 100 nya bostäder i kommunen. I år blir det något fler.
Hur man än räknar blir det tydligt att de 220 lägenheterna som planeras i kvarteret Seminariet bara kommer att utgöra en ytterst liten del av Uppsalas växande lägenhetsbestånd. Och det finns ett värde i att bevara värdefulla kultur- och naturmiljöer – oavsett om en stads befolkning växer eller ej.
Partierna som står bakom beslutet att bygga bort riksintresset Seminariet vill dock få det att verka som om just dessa 220 lägenheter är avgörande för bostadsförsörjningen i Uppsala. Samtidigt som de vill påskina att den unika miljön kan räddas. Inte minst länsstyrelsen har varit av en annan åsikt.
Marlene Burwick, Erik Pelling och Monica Östman (alla S) skriver till exempel i en debattartikel (UNT 25/3) att det planerade bygget är ”en acceptabel kompromiss mellan behovet av fler bostäder och viljan att utveckla en stå stor del av kvarteret som möjligt till en öppen park”. Kristdemokraternas Ebba Busch och Ingemar Virsén går ett steg längre (UNT 25/3) och konstaterar att utbyggnaden av Uppsala blockeras av Stabbyslätten i väster, Gamla Uppsala och Ärna i norr och Årike Fyris, Stadsskogen och Lunsen i söder. Sammantaget gör det att ”vi behöver ta tuffa beslut om Uppsala ska kunna fortsätta växa och bostadsbristen minska”. Underförstått: Vi måste bygga i kvarteret Seminariet.
Men det är inte brist på platser som förhindrar byggande runt om i Uppsala eller ”tvingar fram” en nedmontering av ett riksintresse. Allt handlar som vanligt om politiska prioriteringar.
Det är sant att det är svårt att bygga ut Uppsala både åt norr och söder, av de anledningar som Busch och Virsén anger. Men det är inte Stabbyslättens bevarande som står i vägen för en expansion av Uppsala väster om Rickomberga. På bägge sidor om Bärbyleden har i stället plats reserverats för byggandet av en golfbana, trots att det är just Librobäck-Rickomberga-Berthåga som tillsammans med Kungsängen i sydost pekas ut i översiktsplanen som möjliga expansionsområden.
Och trots att det enligt partierna som vill bygga i kvarteret Seminariet är så ont om tillgänglig mark, finns det uppenbarligen citynära områden som kan reserveras för golfbanor.
Självklart ska Kåbo golfklubb kompenseras för de banor de tvingas lämna när det planeras bostäder, service och andra verksamheter i Rosendal. Men i vilket fall som helst rimmar det illa med talet om nödvändigheten att bygga bostäder i kvarteret Seminariet.Det är inte nödvändigt att bygga just där, det är ingenting som måste göras. Riksintresset hotas eftersom Moderaterna, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna väljer bort andra alternativ.
Översiktsplanen talar om ”en stad med mer innerstadskaraktär och med hög kvalitet i och i närhet till parker och grönområden”.
Det är inte med ständigt nya bostadsområden bortanför de gamla som Uppsala ska växa och behålla sin attraktivitet. Men inte heller genom ödeläggandet av unika kulturmiljöer. Också en innerstad behöver sina gröna lungor.