De tycker själva att de har nått hela vägen fram. Men det är ju svårt att överblicka en förändring som man själv befinner sig mitt uppe i. Jag tror att Centern skulle kunna spela en stor roll som ett glesbygds- och landsbygds parti. Ungefär så uttryckte sig Fredrik Reinfeldt tidigare i år inför en häpen skara journalister. Visserligen var det en högst informell tillställning, men den illa dolda kritiken av ett annat regeringsparti var ändå förvånande.
Statsministerns ord går knappast hem hos Centern, men statsministern tänkte förstås på möjligheterna att vinna valet. Både Kristdemokraterna och Centern ligger farligt nära fyraprocentsspärren. Och varför ska borgerliga väljare rösta på det senare partiet? För ledande centerpartister är svaret givet: partiet har en tydlig liberal profil och värnar dessutom om miljön.
Det spelar egentligen mindre roll vad centerledningen anser. Om partiet uppfattas som otydligt av allmänheten, då är också det politiska budskapet otydligt. Och bilden av vad Centern står för är i dag minst sagt suddig. Trogna väljare känner inte längre igen sitt parti samtidigt som nyordningen just nu inte lockar nya liberala väljare. Detta beror inte på att partiet har haft otur eller inte haft möjlighet att synas. Den som tror någonting annat kan ju jämföra med hur Jan Björklund uppfattas av väljarna. Kunskapen om Folkpartiets skolpolitik är garanterat större än om Centerns näringspolitik.
Men att Maud Olofsson parti hittills har misslyckats med att förmedla ett tydligt budskap till väljarna, betyder inte att den väg som statsministern tillät sig skissa skulle vara rätt. Som befolkningsutvecklingen ser ut skulle rollen som ett glesbygds- och landsortsparti innebära en långsam nedmontering av partiet.
Däremot bör Centern fundera på vad som är dess styrka och inte glömma bort sin bakgrund. Den nyfunna liberalismen måste bottna i och motiveras av partiets idépolitiska arv. I skriften Med frihet följer ära bidrar tio personer med mer eller mindre starka band till Centern med texter om hur ett liberalt, centerpartistiskt värderingsskifte borde se ut. För en Maud Olofsson i jakt på nya och gamla väljare borde skriften vara intressant. Anslaget i texterna andas just det som Centern i dag saknar.
Flera av författarna har det gemensamt att de söker sig bakåt i tiden för att kunna blicka framåt. Genom att koppla samman sin liberalism med Centerns politiska rötter lyckas de med något som det egna partiet inte klarar av: de gör den nya politiken greppbar för gamla väljare. När Mattias Johansson argumenterar för självbestämmande återknyter han till det reformarbete som skedde när Bondeförbundet blev Centerpartiet: ”Det fascinerande med att läsa igenom dåtidens program... är hur partiideologer och debattörer hittar fram till ett anslag från sin gamla idétradition som skulle fungera i ett förändrat och modernt samhälle”.
Trots påkostade reklamkampanjer som vill säga någonting annat går det inte att skaka av sig intrycket att Centern har gått vilse i sin förnyelse. Därför dansar partiet vidare kring fyraprocentsspärren. Men det kan finnas en framtid också för ett liberalt Centerparti med större ambitioner än att säkra landsbygdsröster. Bara det kommer ihåg sina rötter.